Toppen på ett isberg eller en bekräftelse på att systemet funkar? Att Spotify plockade bort låtar med Rasmus Gozzi och Fröken snusk i början av januari har väckt frågor och gett upphov till spekulation.
Spotify själva kommenterar inte enskilda fall, men genom sitt svar till Aftonbladet sägs ändå mellan raderna att det rör sig om manipulerade streams, vilket sedan även DN fått bekräftat.
Men bortsett från en ansenlig mängd artiklar i media som bygger på DN:s avslöjande, verkar de allmänna reaktionerna inte särskilt starka. Eller? Ett skummande av kommentarsfält och trådar kring nyheten ger snarast ett intryck av att många inte väntat sig något annat. En del verkar även bära på en förhoppning om att det här är svaret på varför musik man inte begriper sig på, toppar listor. Det är såklart fusk!
Bristen på inblick i streamingtjänsternas system ger naturligtvis syre till spekulation. Vi vet inte särskilt mycket om hur lyssningen registreras, vad som är ett normalt lyssnarbeteende, hur en manipulation ser ut.
Samtidigt är det begripligt att företag inte är transparenta med sina modeller – då skulle det ju bli ännu enklare för de som vill fuska att komma runt dessa system.
Man får också fråga sig vad streamingplattformarna skulle ha att vinna på ett utbrett fusk? Deras affär behöver ju förtroendet från de som faktiskt förser deras erbjudande med innehåll.
Skivbolagens branschorganisation Ifpi, som sammanställer den officiella svenska topplistan, har egna kontrollmekanismer för att upptäcka avvikelser och hindra att siffrorna manipuleras och de ser väldigt lite av fusk, uppger VD Ludvig Werner i MI:s artikel här.
Så tyvärr får man nog även fortsättningsvis hacka i sig att musik man själv tycker är dålig kan älskas av en stor massa.
Fusk för att ta sig upp på topplistor är dock inget nytt, som uppstått i och med den digitala eran. Storys om hur stora mängder fysiska skivor köpts upp i samband med releaser förr verkar det finns gott om.
En topplisteetta sätter ju bollen i rullning. Den kan ge radiorotation och media, dra ytterligare lyssnare till sig och öka intresset från livebokare.
Incitamenten att få fart på streamingen med alla medel kan med andra ord vara starka. Att upptäcka – och faktiskt också offentligt avslöja – fusk är därför en nödvändig motkraft. Det måste ge konsekvenser att bete sig bedrägligt, för det sker också på hederliga artister och musikbolags bekostnad. Det handlar inte enbart om att den ekonomiska potten blir felfördelad, detsamma gäller den uppmärksamhet från media och lyssnare som trots allt också är begränsad.
Och samtidigt ska man kanske säga något om anledningen till att de vuxit fram en drös företag som erbjuder sig att öka artisters streaming (”helt lagligt!” brukar det stå i reklam-mailen mitt band får). Under en lång tid nu har artister uppmuntrats att släppa sin egen musik, ta kontroll över sitt varumärke, sköta sin egen PR. Men du kan jobba dygnet runt och ändå inte lyckas nå igenom bruset av tiotusentals dagliga låtsläpp. Klart att det öppnar för tveksamma tjänster. Drömmen om artistlivet är stark och de flesta är övertygade om att om bara rätt människor hör deras musik så kommer framgångarna.
Ibland är det ju faktiskt också sant.
Christel Valsinger
