MI:s Lars Nylin ser Deportees och undrar varför inte Umeåbandet fyller världens medvetande. Men inser strax att inga svenska popband av det här slaget gjort detta. Med ett undantag.
När Peder Stenberg kliver upp på den minimala scenen grunnar jag på vad han tänker om ett ställe som Söderport i Kalmar. Umebandet Deportees nosade redan för drygt tio år sedan vid big in japan-status. Det vill säga att dom kändes som ett svenskt popband som skulle gå på export, det som på 90-talet skedde på den japanska marknaden och senare delvis har hänt i skiftande territorier för band från Peter Bjorn and John till nuets Viagra Boys.
Men fakta är att Deportees knappast ens blivit särskilt mäktiga i hemlandet. Trots välförtjänta enorma kritikerhyllningar och priser har dom förblivit den halvalternativa popscenens egen lilla hemlighet. Kanske beroende på att trion aldrig haft den slutgiltigt dörröppnande synkhiten – som Peter Bjorn and Johns Young Folks – eller möjligen beroende på en viss avsaknad av edge.
Men när jag står där på ett utsålt litet Söderport (maximalt 200 personer) tror jag inte Stenberg & co bekymrar sig. Bandets kärlek till sina låtar, och publikens kärlek till dessa, översköljer alla analyser. Det är bara att njuta av ett band som kort och gott är magiskt och som kommer att prisbelönas flitigt även för det briljanta aktuella albumet People Are A Foreign Country. När jag mellan några låtar återvänder till min branschskadade analys slås jag också av: varför skulle Deportees lyckas när få eller inga andra svenska band av det här slaget nått ut brett på export.
Det svenska exportundret dräller av starka tjejer och fullständigt kokar över av metalband. Så har det varit i snart 30 år. Popband har varit betydligt sämre på att ta över facklan från ABBA. Roxette är något annat. Det exkluderar jag. The Hives är för rockiga för att fungera som referens. 90-talets Japanexporter som Atomic Swing och This Perfect Day är sedan länge glömda. Samma med dåtida synksensationer som The Creeps. The Wannadies stora genomslag stannar vid låten You and Me Song. Mando Diao erövrade Tyskland men inte mer. The Ark bubblade rejält men hände inte heller.
Nej, till sist stannar det vid ett undantag som bekräftar regeln, The Cardigans. Nina Persson & co blev så mycket mer än Lovefool. Dom blev ett begrepp som matchade fenomen från länderna som popband ”ska” komma från, det vill säga enligt popmekanikens oskrivna regelbok. Det är illustrerande att bara i fallet Cardigans kommer det endast upp globala akter om man klickar på ”Fans gillar även” på Spotify.
Vad kan vara problemet? Är våra band för mesiga, har för lite av mystik, för magert av arv att dra nytta av, inte haft tillräckligt starka rådgivare? Kanske lite av varje.
Jag minns osökt ett band från mina egna år som ägare av indiebolag. Karlstadgruppen All That Jazz blev snabbt magneter för engelska majors. Till sist blev det dåvarande Virgin Records. Initialt var NME och andra opinionsbildare med bandet. Men snart smög det fram något som bäst kan summeras ”inte på vår hemmaplan”. Sådana band som All That Jazz skulle komma från England. Det tyckte även folk i Tyskland eller till och med i Norge, bara en kort joyride från Karlstad.
Fakta är också att inte heller The Hives, om vi nu ändå inkluderar Fagerstas finest, når några större streamingsiffror.
Dom finns visserligen för sitt senaste album på samma nivå som The Rolling Stones för omsusade Hackney Diamonds. Men utöver Hives singel Bogus Operandi är inget ens i samma virala universum som akter som The Arctic Monkeys, The Killers, Future Islands, Cigarettes After Sex, Tame Impala eller, ännu en division upp, Coldplay. Exakt: alla kommer från engelsktalande länder med fenomenet popgrupp nedärvt i generna. I nästan samtliga fall finns dessutom en skopa sex, drugs and rock’n’roll.
Snart slår jag dock även denna runda av rockklubbsgrubbel ur hågen. Deportees avrundar med en svit låtar som matchar alla nämnda band. När dom dessutom skickar mig till tankar om The War On Drugs blir det lätt eufori hos eder seniora skribent.
Missa inte Deportees pågående turné. Världen får skylla sig själv för att dom inte är giganter på Prima Vera eller Glastonbury.
Lars Nylin
