I decennier har musikjournalisten Jan Gradvall intervjuat artister och band, inte sällan i samband med livekonserter. Nu är han själv på turné. Med nyutkomna “Vemod undercover – boken om Abba”, besöker han svenska bokhandlar och berättar om skrivprocessen. MI:s Christel Valsinger fångade in honom för en intervju i forna hemstaden Linköping.
När Jan Gradvall återvänder till Linköping dyker det ofta upp någon gammal anekdot om hemstaden på hans Instagramkonto. Inte sällan med en bildande twist.
Den här gången gäller det hur han som 19-årig konsertarrangör en gång hjälpte Kirk Brandon i Theatre of Hate att checka in på Park Hotel intill järnvägsstationen. Bildtexten till fotot av det lilla gula hotellet lyckas säga något om såväl postpunk som lokal musikhistoria och svensk stadsutveckling i ett enda stycke. En smal referens blir utgångspunkten för något större, mer allmängiltigt.
Ungefär så fungerar också den Abba-bok som han ägnat några år åt att skriva och som precis släppts i butik. Vemod undercover är ingen kronologiskt berättad bandbiografi. Istället gör kapitlen nedslag i olika fenomen och händelser som haft betydelse för Abbas utveckling och framgång, som t ex dansband, 12-tumsvinyl, sill och “bad english”.
Vad tyckte du saknades i den nedtecknade berättelsen om Abba sedan tidigare?
– De Abba-böcker som finns är väldigt inriktade på Abbas fans. Jag har velat skriva med en utomståendes blick på Abba. Vad har Abba betytt för Sverige och vad har Sverige betytt för Abba? Det behövs en bok som förklarar det. Man ska kunna läsa boken utan att vara Abba-fan.
När föddes idén till boken?
– Dels när jag gjorde ett reportage om Abba i DI (Dagens Industri) 2013. Det var första gången som alla fyra gick med på att tala i ett reportage sedan 1982. Då var det en del som undrade om jag inte borde skriva något längre. Men jag kände att jag absolut inte ville skriva en biografi och det tror jag inte att Abba vill egentligen heller – det finns ingen officiell Abba-biografi.
– Det som blev förlösande var när min förläggare, Daniel Sandström på Bonniers, gav mig boken One, two, three, four av Craig Brown, som handlar om The Beatles. Den är inte berättad från A till Ö och går inte igenom alla Beatles’ turnéer och skivor, utan den bygger snarare en mosaik av berättelser. Det fick mig att inse att jag kan göra min bok om Abba.
– Jag hade till och med en post it-lapp på datorn där det stod “det är jag som skriver boken” – för att inte tappa bort mig själv. När man börjar göra research så kan researchen nästan äta upp en. Så jag försökte backa och tänka att jag ska fortsätta att skriva som jag brukar göra. Dra paralleller till saker och ting på mitt sätt.
Abba är kärnan i boken, men det handlar mycket om det som händer runtomkring. Varför?
– Dels för att det var roligare att skriva på det sättet, men också för att jag hade det här utifrånperspektivet. Jag har blivit intervjuad ganska mycket av utländska journalister om Abba och svensk musik. Och varje gång man ska försöka förklara vad till exempel dansband är så förstår dom inte vad man menar. Så även om boken är skriven på svenska så har jag haft det med mig: vad är dansband för nånting, vad är raggare, vad är folkparker?
Har du känt någon press? En ganska stor del av musikbranschen är ju, och har varit, inblandad i Abba.
– Ja och jag vet att det kommer att finnas åsikter om sånt som jag valt att inte ta med. Men jag tänker att Abba-museet finns ju och är väldigt bra gjort på sitt sätt. I min bok är det musiken som står i fokus – det här med kläderna till exempel är inte så intressant. Abba hade blivit exakt lika stora om de hade köpt Armanikläder som alla andra artister gjorde. Jag ville gå tillbaka till hur Abba låter och varför folk fortfarande är intresserade av dem.
– Det handlar ju heller inte om nostalgi längre. Då skulle inte 20-åringar lyssna på Abba idag.
Det är inga bilder i?
– Vi diskuterade det, men jag kände att det är coolare utan. Samtidigt så litar jag inte på mig själv för jag har ingen bra kommersiell touch. Men förlaget gick med på det och det är jag glad för, det markerar att det är en annan sorts bok. Jag var med och gjorde Abba – the Photobook (Max Ström 2014) så den finns ju redan.
Varför älskar du Abba? För det antar jag att du gör?
– Ja, det gör jag. Den första LP jag köpte för egna pengar var Waterloo, 1974. Då var jag 10 år. Sen höll jag faktiskt fast vid Abba. Det var då mitt stora musikintresse började ta fart och jag gillade pop lika mycket som disco och punk. Sen skyltade jag kanske inte med Abba-skivorna vissa år, men jag har alltid gillat bra låtar. Bra treminuterslåtar, oavsett genre, återkommer jag alltid till och ingen gör det bättre än Abba egentligen.
Har du sett dem live?
– Nej, aldrig! Många såg dom ju i Folkets Park här men det var lite för tidigt för mig. Jag var 11-12 år då. Sen har det nog också att göra med, som jag skriver om i boken, proggrörelsens syn på Abba. Det första band jag såg live var Hoola Bandola Band, när jag var 12. Vilket är lite roligt nu när jag skrivit en bok om Abba.
Vad är det som gör att Abba håller än idag, tror du?
– Om någon sätter på Satisfaction med Rolling Stones så hör alla, även om de tycker om den, att det är en gammal låt. Men låtar som Dancing Queen eller The Winner Takes It All, befinner sig inte i en era på det sättet. De är så fruktansvärt välproducerade. De tillhörde inte någon genre ens när de kom egentligen. Så jag tror att det handlar om att Abba alltid varit väldigt egna.
– Sen är Mamma Mia! såklart jätteviktig. Både musikalen och filmerna har tickat på och lockat in otroligt många.
Vad tänkte du när du fick veta att Abba skulle släppa ett nytt album 2021?
– Jag var inte alls beredd på det och kände faktiskt en viss skepsis. Men jag tyckte att det blev jättebra.
– En del undrade varför de inte jobbade med t ex Max Martin på ett nytt album. Men Abba har aldrig gjort så. Det är Benny som gör låtarna. Det är nån sorts tjurskallighet, säkert lite dumdristighet också, men det är så de kommer att göra tills de inte lever längre. De skulle aldrig låta någon annan gå in och mixtra med musiken.
Nej varför skulle de göra det?
– Alla andra gör det. Stones sjunger med Lady Gaga. Barry Gibb samarbetar med countryartister. Abba bara: “glöm det.” De ringer samma gamla musiker. Det är deras värld.
Text och foto: Christel Valsinger
Boken finns att köpa i din lokala bokhandel eller t ex på Adlibris.
