MI:s Lars Nylin tackar efter 15 år för sig som chefredaktör, men blir kvar som skribent.
Det kom som ett nyhetsbrev på posten.
Det var början av juni 2008 och undertecknad hade strax innan fått två raka knockouts. Dels genom att fylla 50, dels genom att få sparken från skivbolaget jag jobbat på i fem år, branschens stålbad slukade även mig.
Då hade jag plötsligt Stefan Gullberg på tråden. Stefan, då VD för EMI Publishing, hade i det läget redan anställt Johnny Tennander, i dag VD för Sony Publishing, och tipsat Universal Publishing om Jonas Wikström, i dag VD för nämnda förlag.
Då gjorde han som headhunter ett hattrick genom att som representant för Musikförläggarna be mig bli chefredaktör för ett nysatsande Musikindustrin.se, ett förslag som jag självklart svarade ja på med inslag av lättnad och hurrarop.
Det om Stefan och värvningen av undertecknad är tänkt som lättsamt skoj. Men faktum är att för mig blev det bingo från den där sommardagen 15 år tillbaka i tiden. När Ifpi och Musikförläggarna gick ihop om ett MI som med detta blev en webbtidning (innan det hade den varit ett renodlat nyhetsbrev) fick jag i positionen som chefredaktör kvar åtminstone ett ben i en bransch som jag hade levt med sedan 80-talet. Som jag hade kommit att älska, fascineras av, ifrågasätta, grunna över, allt i en osalig härlig röra.
Initialt fantiserade jag säkert om att något majorbolag eller för den delen Spotify efter en tid skulle höra av sig om ett fast jobb i favoritämnet djup katalog.
Men med tiden blev MI ingen tillfällig lösning. Det blev fundamentet i min tillvaro, och att följa branschens vandring genom stålbadet skapade ögonblick, både journalistiskt och som evig musiknörd, som tillhör det starkaste jag varit med om i yrkeskarriären.
Visst, det fanns några rejäla duster. Som VD:n som envist hävdade att MI inte fick skriva om personalnyheter innan det gått ut en pressrelease (det kunde ta ett kvartal eller så), eller marknadschefen som alltid ifrågasatte om vi satte minsta frågetecken kring Spotify (”det kan bli vår död!” var det mildaste hen röt).
Jag minns särskilt ett tillfälle när jag frustrerad satt på dasset vid mitt fritidshus och ringde Ifpi och MF för att säga upp mig.
Men 99,9 % av tiden har jag upplevt en total respekt och förtroende. Med tiden tog vi oss också allt friare tyglar att tycka till om musikbranschen. Varken vi eller branschens vettiga företrädare (läs: i princip alla) ville/vill ha MI som ren megafon, det har varit ständigt skönt att få detta bekräftat.
MI görs med små resurser, av frilansare någon dag i veckan, men vi vill att den ska ses som en ”riktig” webbtidning om branschen, det känns som om vi oftast lyckats.
Men alla ljuvliga partyn bör till sist lämnas. Och nu är det dags för mig. Åtminstone delvis.
Från september tar Christel Valsinger över som chefredaktör. Christel som jag jobbat tajt med sedan 2014. Undertecknad tar i det läget några kliv bakåt och blir ”senior writer/adviser”, för att ta till en etikett som liknar skivbolagens titlar.
Det var faktiskt jag som för ganska länge sedan lanserade tanken. Nu är tiden äntligen mogen för hennes del. Det kommer att bli kanon, ett tydligt lyft. Christels vassa koll på inte minst låtar och låtskrivande är redan det en orsak att skicka fram henne i fokus. Därtill har hon en ordning och reda och framförhållning som undertecknad saknar. Jag är övertygad om att ni läsare nu kommer att få mer av tidskopplade reportage om fenomen i och omkring branschen, i vissa fall skrivna av undertecknad.
Christel berättar mycket mer om sin syn på fortsättningen i sin egen entrékrönika som chefredaktör.
För egen del avrundar jag med att tacka för alla förtroenden under 15 år, men också genom att understryka att ni som brukar höra av er direkt till mig med tankar naturligtvis ska fortsätta med det.
Jag tar som sagt mest ett kliv snett bakåt i det imaginära redaktionsrummet.
Lars Nylin
