Det överraskande beskedet att Agnetha Fältskog släpper ny musik fick dämpad effekt när det ”bara” visade sig röra sig om en singel, följt av en omarbetad version av albumet ”A” från 2013. Recensionerna av singeln har också varit ljumma.
Men Agnetha Fältskog är fortsatt en pionjär, skriver MI:s Christel Valsinger.
Ingen väntade sig att ABBA skulle göra ett nytt album, eller kanske ens att den sedan länge omtalade Abbatar-showen skulle bli av. Men så hände det ju faktiskt, 2021 och 2022. Och plötsligt infann sig känslan av att vad som helst kan hända – inte bara hemska saker. Att formlerna för förutsägelser fått nya nämen-vad-nu?-variabler. Det var en härligt omskakande känsla efter nästan två år med pandemi och minskat livsutrymme.
Så när Agnetha Fältskog häromveckan, på lite hemligt sociala medier-manér, utannonserade att ny musik var på väg låg fältet öppet för spekulation. Skulle vi få ett helt nytt album? Hade hon kanske börjat skriva och producera själv igen, som på 60- och 70-talets soloskivor före ABBA, där Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson stod för komponerande och text? Hon var ju också inblandad i enstaka spår på 80-talets soloalbum Wrap Your Eyes Around Me och Eyes of a Woman.
Spekulationerna kunde snabbt avta. Bakom nya singeln Where Do We Go From Here? står låtskrivarna Jörgen Elofsson och Kamilla Bayrak, inte Agnetha själv. Det är dessutom den enda nyskrivna låten på det kommande albumet, som är en omarbetad version av 10-årsjubilerande A.
Att Agnetha inte plockar upp låtskrivandet och producerandet som hon inledde karriären med på 60-talet, så här mer än 50 år senare, är såklart rimligt. Förutsatt att hon inte fortsatt skriva i hemlighet, så är det en ganska lång paus att göra comeback ifrån. Men från sidlinjen vill man ju gärna se sina hjältar vara helt obegränsade i sina förmågor.
Min vän och kollega Anna Charlotta Gunnarson har upprepade gånger lyft Agnetha Fältskogs pionärskap (nu senast i en fin essä i tidningen Vi som man kan läsa här.) Hur hon var den första svenska tjej som skrev och producerade musik som nådde topplistorna. Hur hon kunde turnera med mer egenskrivet material än någon annan kvinnlig artist gjort tidigare i Sverige. Det kan vara svårt att ta in betydelsen av hennes gärning, kanske för att hon själv aldrig skulle slå sig för bröstet utan hellre lyft fram andras insatser.
Nya Where Do We Go From Here har en fin melodi, P4-vänlig produktion och en text om ny kärlek. Det snygga hesa i rösten får komma fram i versen, annars är sången polerad, oväntat ljus. Jag grips inte särskilt hårt och recensionerna verkar överlag vara ganska ljumma – ”en bagatell” skriver GP, ”Forgettable” skriver The Telegraph. Och självklart ska vi kunna ha höga krav på en av pophistoriens största. Men kontexten får inte glömmas bort. Som musikskapare som passerat 50 har jag ofta funderat på var jag egentligen passar in. Var finns ett alternativ till rynkiga rockmän och plastikstel danspop?
Vid 73 släpper Agnetha Fältskog en popsingel med internationell potential. Det ger eko över stora delar av världen. Omslag och pressbild är dessutom befriande oretuscherade. Det kan alltså finnas ett popliv för kvinnor även efter 70.
Vi ser inte alltid pionjärskapet när det ligger precis framför oss. Men såhär kan det också se ut.
Christel Valsinger
