Way Out West fortsätter att vara festivalen för den genuint musikintresserade, oavsett ålder. MI:s Christel Valsinger lämnar ännu en gång Slottskogen i Göteborg med värme i hjärtat (och regnvåt keps).
För några år sedan slutade Sveriges Radio P3 att definiera sin målgrupp efter ålder för att istället rikta sig till personer ”intresserade av musik och samhällsfrågor.” Jag kommer att tänka på det när jag ännu en gång är på plats på Way Out West i Göteborg. Likt radiokanalen riktar sig inte Way Out West till en specifik åldersgrupp eller fans av en viss genre, utan till den som är genuint nyfiken på musik. Det här året befinner sig också flera av mina vänner på festivalområdet samtidigt som sina tonårsbarn, som lockats av såväl Pusha T, som Blur, Viagra Boys och Boygenius. Vem som gillar vad är helt enkelt inte en fråga om ålder.
Den som en gång har plöjt musiktidningar och rest till London bara för att gå i skivaffärer vill knappast gå på festival idag enbart för att se sina gamla idoler. Det ligger i det genuina musikintresset att fortsätta vilja upptäcka nytt. På motsvarande sätt intresserar sig unga musikfans för artisterna som dominerat tidigare decenniers scener. Det är egentligen inget nytt, men ingen stor svensk festival omfamnar detta så bra som Way Out West.
Här är popstjärnan Tove Lo en lika självklar bokning som australiska (nya) punkbandet Amyl and The Sniffers, som gör succé i Linnétältet. Efterlängtade återföreningsspelningen med The Soundtrack of our Lives orsakar samma eufori som Cleos explosiva gig på samma scen dagen efter. Boygenius samlar horder av unga som sjunger med i varenda textrad, men älskas lika mycket av en 40-pluspublik som känner sig hemma i soundet (americana möter 90-talsindie).
—
Till årets nyheter på festivalen hör att de inhägnade ölområdena är borta och att alkohol är tillåtet överallt (med undantag för starksprit). Resultatet verkar faktiskt vara en lugnare festival – även enligt polisen. Kanske för att publiken inte kastar i sig öl innan en spelning börjar? Vi slipper också flaskhalsarna som uppstår vid alla in- och utgångar till inhägnade platser.
Linnétältet är en annan nyhet. Det nya tältet är helt enkelt mindre av ett tält och mer av ett riktigt högt tak. Luften flödar bättre, känslan är öppnare. Scenen är fortsatt perfekt för alla artister som gynnas av lite mer intimitet än festivalens jättescener Azalea och Flamingo.
Jag inleder lördagen med att se och höra José González spela sitt 20-årsjubilerande debutalbum Veneer därinne och blir fullständigt mosad på insidan. Han är så oerhört skicklig på att skapa dynamik med sin nylonsträngade gitarr och sin mjuka sångröst. Det är musik som kommer att hålla i lika många år till, minst.
Hans framträdande står i stark kontrast till festivalområdet, som känns alltmer som en fysisk manifestation av det uppmärksamhetstörstande videoflöde vi möter på sociala medier. Det är spel (basket, pingis) freebies, hårstyling, makeup, namninsamlingar, second hand-shopping, medlemsfiske och en generell närvaro av tusen varumärken som vill bli din kompis.
På lördagen, när det är publikrekord i Slottskogen med 40 000 personer på plats, finns inte längre några tomma ytor där det går att pausa från folk och för en som ibland besväras av folksamlingar blir det lite ansträngande. Så jag nöjer mig med att uppleva festivalens grande finale med Håkan Hellström på behörigt avstånd. Kanske är det därför jag inte riktigt rycks med i festen. Konserten dras med ”extra allt” hela tiden. Det är som att varje låt tvångsmässigt toppas med ytterligare blås, wailande och crescendon för att maximera sin potential.
När jag lämnar området är det istället med värmen i kroppen från stämsången och det passionerade öset från Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus i Boygenius tidigare under kvällen. Det är också då regnet till slut kommer. Men sällan har väl en festivalpublik varit mer förberedd på regn än under WoW 2023. Har vi ens pratat om någon annat än vädret dagarna innan?
Det prasslar bara till lite lätt så har hela publiken svidat om till nyloncaper och plastponchos. Boygenius hinner inte märka vad som händer.
Christel Valsinger
