Punk och progg, folkmusik och klassiskt. Under fyra årtionden formgav Lars Ermalm skivomslag till svenska artister i alla genrer. I kommande boken ”Omslag – Ermalm’s Egenart,” visar han omkring 300 av dem och delar sina betraktelser om hur det sett ut och varför det såg ut som det gjorde. Vi bad honom svara på 4 Snabba.
Du har gjort hundratals skivomslag genom åren (Popfakta listar 726 st). Om du ska välja några stycken du vill bli ihågkommen för, vilka är det?
– Imponerande att Popfakta fått fram en så pass riktig siffra, om de bara räknat LP. Räknar man LP, Maxi, singlar, EP, CD-album, CD-singlar, kassetter och boxar med varierande mängd plattor i handlar det om runt 2500 omslag.
– Omslag som ofta är ihågkomna är Pugh Ett steg till och Commando M. Pigg Mot stjärnorna (det helröda med ”kinesisk” guldskrift). Andra jag är extra nöjd med är Peter LeMarcs ”vita albumet” och Välkommen hem, Sinners Turn it up, John Holms Sordin (för att det var det första) och Lagt kort ligger, Janne & Kjell Hemma hos, Mamas Barn Barn som barn (med Marie Frediksson), Aston Reymers Rivaler Tvål, Eddie Meduza West a fool away, Kjell Höglund, Tidens tecken och Ormens år, Kenta (det första), Ola Magnell Europaväg 66. Ja, det tar väl inte slut där, men det får räcka för nu.
Hur ser du på skivomslagets betydelse genom åren, har det förändrats?
– Framför allt handlar det om albumets helhet. Tidigare gjorde artisten ett album som skulle ha ett omslag, ett ansikte, en ikon som skulle stå för hela innehållet. Som bokens pärm. Det där försvann i ett sammelsurium av enskilda låtar när streamingflödet vällde in. Nu har det tänkandet återkommit, förmodligen drivet av vinylens återuppståndelse, framför allt i 12-tumsformatet, och med den fysiska upplevelsen att kunna väga något substansiellt i sin hand. I viss mån bidrog CD:ns mindre format till minskad magi jämfört med LP:n, men å andra sidan utvecklades mångsidiga böcker och så småningom maffiga boxar som också var väldigt roliga att jobba med.
Hur såg ett typiskt uppdrag ut i mitten av 70-talet jämfört med mer samtida?
– Till att börja med handlade det om ett LP-konvolut, ibland med innerpåse, två-tre singlar och kanske en turnéaffisch byggd på LP-omslaget. Vanligen fick jag en kassett med demos och ett telefonnummer till artisten. Ofta kunde jag komma och lyssna i studion under inspelningarna och prata med artisterna och musikerna. Tänka igenom mina idéer, få godkänt och sätta igång det konkreta arbetet. Ordna med fotografering och montera ett fysiskt tryckoriginal.
– Den stora skillnaden senare var givetvis datorernas haltande intåg. En helt osannolik period av hysteriska kostnader och dysfunktionella maskiner. Med tiden fick datorerna den kapacitet som utlovades från början. En fördel blev att man jobbade i färg från början, till skillnad från att montera ett svartvitt original och tänka sig färgerna. Allt runt omkring med kontakterna med artister och skivbolag var likartat. Under en lång period innehöll varje uppdrag mer som skulle göras: LP-album, CD-album, vinylsinglar, CD-singlar, kassett och klart mer skyltmaterial för butikerna.
Finns det någon artist som du önskar att du hade fått samarbeta med, någon som aldrig blev av?
– Jag har jobbat med så många väldigt olika artister och grupper i så många genrer, så jag vet inte. Jag är nog rätt nöjd och tacksam.
Christel Valsinger
Foto: Tony Sandin
”Omslag – Ermalm’s Egenart”, innehåller också texter av Håkan Lahger och Lars Nylin samt Peter LeMarc, Mikael Wiehe, Lisa Nilsson, Tomas Ledin, Orup Eriksson, John Holm, Roffe Wikström, Janne Forssell, Carola Häggkvist, Lill Lindfors, Niklas Rådström, Anders Falk, Totte Wallin, Suzzie Tapper och Commando M Pigg.
