MI:s Lars Nylin bläddrar bland aktuella releaser och hittar bland annat nytt med sina älsklingar The War On Drugs. Men också nytt starkt med Miriam Bryant och Jocke Berg.
The War On Drugs – Occasional Rain (låt)
The War On Drugs är som en skattkammare för oss som smådesperata hänger oss fast vid 70- och 80-talens rock-arv. En session med bandet är som att få sitta med bandledaren Adam Granduciel när han bläddrar i Bob Dylan, Tom Petty, Bruce Springsteen, men även krautrock och Brian Eno. Att Granduciel döpt sin son till Bruce säger en del. Tidigare har han tagit sina mödosamt utmejslade låtskisser till en studio för att färga dem med sitt band under ofta långa mejslanden av intryck. Påverkad av pandemin är nya albumet I Don’t Live Here Anymore mer rakt på, med kortare låtar och mindre av Granduciels gitarrresor. Jag kan tidvis sakna dessa episka äventyr från tidigare album. Men det är fortsatt i en klass för sig av rockband från 2000-talet, och i låtar som Occasional Rain får allt det plats som jag vill ha ut av nattlig resa med The War On Drugs i lurarna. [Atlantic/Warner]
Miriam Bryant – Lonely in A Crowd feat. Joakim Berg (låt)
Närmar man sig Lonely In A Crowd slarvigt går det busenkelt att beskriva den som det mest ”Kentiga” Joakim Berg varit involverad i efter att hans band splittrades. Väljer man den intressanta vägen adderar Berg avgörande bonusdetaljer till Miriam Bryants redan så begåvade popmakande. Slutresultatet blir i produktion av Elias Kapari och Patrick Lif en av årets svenska låtar hittills. Och ja, låten är på svenska. [Warner Music]
Ossler – Regn av glas (album)
Ossler är ett unikum. Med ett ben i konst och konstrock, alltid med litterära filosofiska texter med åtskilligt av svärta i dimmiga landskap. Men han tar också en grundmurad känsla för pop. Allt landar i något skönt, skirt melodiskt, något empatiskt omfamnande. Den som älskar exempelvis Thåström – som Ossler f ö spelat med – eller Nick Cave borde kunna falla för detta med viss kraft. Regn av glas är Osslers åttonde soloalbum, det anländer dubbelt i fysiskt format. Produktionen av Mikael Nilzén är sensationell i alla sina maskinmagiska detaljer. Bästa spår (utöver singlarna) efter ett par lyssningar: Gare du Nord och Hundarna från Babylon. Gör dig själv en tjänst och provlyssna. Efter detta vill du åter ut i Europa. (ST4T)
Amason – Picture Seas feat. Seinabo Sey (låt)
Intrycket att ”supergruppen” Amason skulle bli ett lite udda inslag i stor svensk popexport har möjligen lagt sig. Utgivning och allmänt fokus efter debuten 2015 har känts för spretigt för sådana visioner. Men när kollektivet väl slår till är det alltid med stor leverans. Eller stort litet, om man så vill. Picture Seas är ett mycket lågmält resultat av en session förra året med Seinabo Sey, tänkt till del 2 av Galaxy-albumet från 2019. Uppföljaren försenades av pandemi och annat men kommer 5/11. Törs man hoppas på en platta på nivå Sky City? Denna låt är åtminstone ett tecken i den riktningen. [Amasonason]
Lana del Rey – Black Bathing Suit (låt)
Blue Banisters är årets andra album från drottningen av samtida nostalgipop. Denna gång med lite mer skit i hörnen jämfört vårens inlemmade Chemtrails Over The Country Club. Men ljudsättningen av hip-hop-producenten Mike Dean tar aldrig över. Beats, höjda röster och fräna kanter blir mer som intressanta färgstänk över en canvas av i grunden lågmält melankoliska låtar. Starkast fungerar kombinationen i Black Bathing Suit, en av låtarna på det nya albumet som tidigare år nämndes som kandidater till just Chemtrails. (Lana Del Rey/Universal)
Marissa Nadler – The Path Of The Clouds (album)
Nadler har genom åren samarbetat med americana-sångerskor som till sist tagit steget från floskeln ”kritikerhyllad” till en klart bredare publik: i synnerhet Sharon Van Etten och Angel Olsen. Möjligen har Nadler nu bestämt sig för att ta samma kliv. Bostonsångerskan närmar sig dussinet album, men har aldrig varit så här välproducerad och haft sådan skärpa i sången. Trots att Nadler denna gång ofta lånat texter från annat än sitt eget liv – hon associerar friskt till TV-klassikern Unsolved Mysteries – ligger det en nära och privat känsla över låtar som Elegy och Bessie Did You Make It. Svärtan går stundtals att ta på, men det är en skön sådan. [Bella Union]
Tori Amos – Ocean to Ocean (album)
En som tydligt öppnade dörrar för Marissa Nadler, Sharon Von Etten och andra var Tori Amos. Amos genombrott med Little Earthquakes visade att det som Joni Mitchell och andra gjort på 1970-talet var möjligt även på 90-talet. 30 år senare håller amerikanskan på sitt 16;e album samma nivå som den gången. Låtar som Spies och Speaking With Trees är bland det bästa som görs detta år, alla genrer räknat, av artister plus 50. Pandemirapporten Ocean to Ocean är ett sentida mästerstycke av en artist som dom som var med i startskedet troligen glömt bort. [Decca/Universal].
