Nu kommer boken om musiktidningen OKEJs 90-tal, årtiondet då Spice Girls, Take That, Backstreet Boys, Britney Spears och Ace of Base var några av storheterna. Vi bad bokens redaktör, tillika tidningens chefredaktör 1997-2005 att berätta.
Vad är den stora skillnaden mellan 80-talets Okej och 90-talets?
– Det är rätt stor skillnad. Under hela 80-talet producerades Okej på ungefär samma sätt. Manuell layout, artiklarna skrevs på skrivmaskin, vi fotograferade analogt. 90-talet innebar en enorm förändring när vi fick ordbehandlare, layouten skedde med dator och internet gjorde entré. Det sistnämnda fenomenet skulle senare bidra till poptidningens död.
– Under 90-talet blev Okej mer en tjejtidning än den unisextidning den från början var. Åldern på läsarna sjönk också. Det hängde ihop med att hårdrocken tynade, grungen tog vid och alla pojk- och tjejband dök upp. Vi tog även med mode och skönhet, vilket bidrog till förändringen. Från 1997 återinförde vi det beprövade konceptet från 80-talet med enbart pop, rock, film och TV. Då steg upplagan.
Kan du nämna tre reportage/artiklar som du tycker tillhör periodens höjdpunkter, eller är utmärkande för tidsandan?
– Ett verkligt skandalreportage blev ”nakenbilderna” på Alice Bah Kunke 1997. Vi tryckte en bild på henne med cigarr i munnen och iklädd enbart en bh av gaffatejp. Det var hennes egen idé. Tejpen fungerade som bysthållare under de kläder vi lånat in. Det fuskas alltid vid modeplåtningar och Alice ville att läsarna skulle få se det. En kvällstidning kallade det för ”nakenchock” , men Alice var faktiskt inte naken.
– Vi prickade in några riktiga scoop. Okej var den enda tidningen i världen som fick komma in i studion med Metallica och Guns n Roses när de spelade in sina album. Själv fick jag intervjua Clint Eastwood – en dröm jag aldrig trodde skulle slå in. När vi frågade rapparna Cool James & Black Teacher om de ville ställa upp som sockerspritsade pepparkaksgubbar i ett julreportage tackade de genast ja. Idag hade det jobbet lett till ramaskri i PK-kretsar. Men ingen reagerade då.
– Ett lyckat inslag var vår tecknade reporter Johnny O’Kej som intervjuade över 150 stora stjärnor. Han teckades in i dråpliga situationer med stjärnorna som alltid ställde upp på rätt avancerade fotograferingar. Johnny var allt annat än PK: En slemmig mansgris som älskade att fråga om första kyssen, hur oskulden försvann och första fyllan. Den serien hade knappast gått hem idag, men då var han älskad.
Stötte du på några överraskningar under arbetets gång, något du hade glömt eller något annat du studsade på?
– Den stora förändringen var att artisternas management började införa restriktioner, begränsa tillgängligheten. Media tvingades skriva under kontrakt för att få plåta/intervjua som begränsade våra möjlighet att använda vårt eget material. Okej vägrade alltid – och eftersom vi var den enda poptidningen i Sverige – fick vi alltid undantag, men det blev många bråk med artistrepresentanter. 1998 bidrog jag till att Spice Girls fick ställa in ett PR-besök till Stockholm. Deras kontrakt var hutlöst, och jag fick med mig alla kvälls- och morgontidningar på en bojkott som gav eko i brittisk press.
4Okejdagarna blev viktiga event för aktuella artister och deras fans under den här perioden. Finns det något särskilt du minns från de arrangemangen?
– Okejdagarna var makalösa. mellan 15000 och 25000 skrikande fans mellan 1990 och 1999, i Kungsträdgården, Riddarholmen och på Liseberg i Göteborg. Att vi lyckades få så stora stjärnor att ställa upp gratis – vi betalade inte ens resor eller hotell – är remarkabelt. Spice Girls gjorde sitt första uppträdande utanför UK hos oss 1996, samma år som Backstreet Boys medverkade. Det blev kaos i Kungsan! Aqua, Westlife, Boyzone, och Eminem var vi också först med.
Christel Valsinger
Foto (porträtt): Anders Tengner
”Boken om OKEJ – 90talets enda riktiga poptidning” ges ut på Premium Publishing den 27 november.
