Det råder ingen brist på kvinnlig låtskrivartalang i Sverige, men Melodifestivalen fortsätter att ha problem med jämställd representation. Att handplocka kvinnliga låtskrivare kan mycket väl vara en mer effektiv väg att gå, än den hårdare kvotering som SVT nu backat ifrån.
I våras gick SVT ut med beskedet att alla bidrag i Melodifestivalen fr o m 2022 måste ha minst en kvinnlig låtskrivare. Men nu backar man från regeln. “Ett tvång är kanske inte så inspirerande och kreativt”, säger tävlingsproducent Karin Gunnarsson i en artikel på SVT.se, men betonar att arbetet med ett mer jämställt Melodifestivalen fortskrider.
Regeln skulle ju onekligen gett resultat i utfallet. Men frågan om vilket samarbetsklimat man skapar är befogad. Det troliga är också att man behöver jobba på flera olika plan för att närma sig en jämställd Melodifestival.
Sedan 2015 gäller redan att hälften av bidragen i tävlingen måste ha minst en kvinnlig låtskrivare. Det har förstås öppnat för möjligheten att man kan “slänga in en kvinna” för att öka chansen att komma med. (Förtydligande: jag har inte hört om något sådant fall.) Men det ökar också chanserna att manliga låtskrivar-team ser sig om efter nya samarbetspartners och det är förstås det SVT velat uppmuntra till. Genom att klämma in en fot i dörren till de stängda rum som ibland kallas “boys club”, försöker man bryta en struktur där ”män väljer män”.
Även musikbranschen gör och har gjort liknande framstötar de senaste åren. Antalet kvinnliga A&R:s på skivbolag och förlag har ökat, vilket borgar för att det inte bara är män som identifierar och arbetar med talangerna. Låtskrivarcamps och sessions riktade till kvinnor och ickebinära har initierats för att hjälpa dem att hitta varandra och skapa liknande kreativa nätverk och vägar in till musikbranschen, som många män länge haft tillgång till men kanske inte förstått är ett privilegium.
Samtidigt önskar jag och många med mig en snabbare utveckling. När det gäller Mello såg jag i mina kanaler och flöden många tjejer som blev sugna på att skicka in bidrag, när kraven på att det skulle finnas kvinnor med i låtskrivargrupperna ökade. Men många blev också besvikna när den faktiska förändringen i representation inte blev större. I årets festival medverkade 79 manliga och 21 kvinnliga låtskrivare. Det sänder dubbla signaler att bjuda in och peppa kvinnor att delta, men sedan i rätt så stor utsträckning avvisa deras bidrag.
Att det skulle saknas ett underlag av begåvade och skickliga kvinnor bland låtskrivare och producenter i Sverige är ju inte en anledning till den sneda fördelningen. Söker man ny talang så verkar det närmast ramla ut kvinnliga hit-leverantörer från Från Musikmakarna i Östersund varje år. De syns i låtskrivarcredits för internationella superstjärnor likaväl som de har egna framgångsrika artistkarriärer.
Inför årets Denniz Pop Awards, priset som lyfter fram lovande talanger inom svensk musikindustri, var åtta av nio nominerade låtskrivare/producenter/artister kvinnor.
Kanske är problemet att för den som är på väg upp i karriären är suget att skicka in låtar på chans och konkurrera med 3000 andra bidrag, inte så stort? Att SVT nu istället väljer att ta en mer aktiv roll i att sätta ihop teams och bjuda in låtskrivare kan mycket väl vara en mer effektiv väg att gå för att öka den kvinnliga representationen. Då visar man också tydligare vad det är man faktiskt vill ha. Den vägledningen tror jag att många som aspirerar på att nå en plats i Melodifestivalen har nytta av.
Christel Valsinger
