Branschorganisationer fördömer Epidemic Sound, som slår tillbaka och säger att det handlar om okunskap. Björn Ulvaeus, i sin nya roll som president för CISAC prisar nya ISWC-systemet. Daniel Ek satsar 1 miljard euro i europeisk tech, men musikskaparna då? Det och annat från Daniel Johansson.
—–
De upphovsrättsliga paraplyorganisationerna ECSA, AEPO-ARTIS och FIM gick i förra veckan ut med en gemensam offentlig skrivelse där man kritiserar svenska Epidemic Sound (som numera har över 400 anställda och därmed är det näst största svenska musikföretaget efter Spotify), på grund av vad man kallar ett ”rättslöst utnyttjande av upphovspersoner”.
Saken gäller det som brukar kallas ”buy-outs”, där en aktör köper loss rättigheter kring ett musikverk så att upphovspersonen inte längre har full rätt till sin musik. Man menar också att aktörer som inte namnger upphovspersonerna bakom musiken i sluttexter, som t ex när SVT ”bara” anger Epidemic Sound, bryter mot den ideella rätten. I skrivelsen, som också nämner Epidemics nya samarbete med Adobe, som MI rapporterat om tidigare, står det:
”We call on any public or private company to refrain from collaborating with an entity that disrespects authors and performers and their basic economic and moral rights. Moreover, we urge all authors and performers in the music sector to carefully consider all the potential consequences of buy-out agreements, whereby all their exclusive rights are transferred in perpetuity against no future revenue.”
Oscar Höglund, medgrundare och VD för Epidemic Sound, säger till SVT att kritiken är grundlös. Han menar att royalties visst betalas ut från Epidemic Sound till musikskaparna, enligt en 50/50-modell sedan många år tillbaka, och säger att de kritiserande organisationerna inte ens har pratat med Epidemic om hur deras modell fungerar:
– Återigen har ECSA dömt ut Epidemic Sound utan att kolla faktauppgifter med oss. Vår dörr står alltid öppen för de organisationer som vill kontakta oss – eller musikerna vi arbetar med – om hur vi stöttar dem kreativt och finansiellt genom våra utbetalningar och 50-50-royaltymodell.
Epidemic köper som sagt loss de fulla rättigheterna till musiken, men med en fördelaktig royalty-split på 50/50 enligt avtal (vilket är bättre än vad en del artister och musikskapare har med andra bolag). Än så länge verkar de allra flesta musikskapare som jobbar med Epidemic också vara nöjda med upplägget.
Men, kritiken, eller t.o.m. fördömandet, från branschorganisationerna handlar främst om att affärsmodellen urvattnar upphovsrättens grundpelare och gör att musikskaparen hamnar i en form av livstids beroendeförhållande. Organisationerna ifrågasätter om rådande lagstiftning ens gör det möjligt för någon att helt och hållet överlåta samtliga rättigheter till någon annan, inklusive de ideella rättigheterna.
Alfons Karabuda, ordförande för ECSA, säger i en kommentar till MI:
– Först och främst skall nämnas att buy-out ingår i transparenstriangeln 18-23 där ett utköp egentligen inte blir ett rent utköp. Detta försvårar och kan hindra Epidemic Sounds varianter. Eftersom även buy-out-verk skall ha rätt att med transparens följas och efter ett tag om dealen man initialt gjorde var orättvis, kunna omförhandlas. Man kan inte längre anonymisera verken eftersom man måste kunna redovisa hur de exploaterats.
ECSA och motsvarigheterna i USA och Kanada jobbar just nu hårt för att samordna policys kring buy-outs, och Karabuda säger:
– Tydligast när man går igenom detta är att i Sverige har vi ibland en amerikansk praxis, men vi ”glömmer” något i det här sammanhanget, att rättigheterna man betalar för inte står i proportion för vad livstids rättigheter för ett verk bör vara värt.
Det finns följaktligen två olika sätt att se på detta.
Epidemic köper loss musiken till en summa som fullt ut accepteras av musikskaparen, och som i nuet dessutom anses vara en fair deal med en följande bra royalty split på 50/50 som löper från t ex streamingtjänster som Spotify. Men, frågan är om denna ”friköpning” av materiella och ideella rättigheter är lagenlig, samt om värdet kan motsvara den traditionella upphovsrättens ekonomiska rättighet som är livstid, + 70 år efter döden (vilket för en del barn och barnbarn visat sig kunna bli ganska värdefulla tillgångar).
Så länge Epidemics musikskapare är nöjda med samarbetet, får betalt det de vill ha betalt, får bra royalties för musiken (som de inte längre har rättigheterna till, ska tydligt sägas), samtidigt som musikanvändare i form av producenter av TV-program, filmer, YouTube-videos och annat känner sig nöjda med den billiga musiken, kan det vara svårt att se huruvida detta ens är ett problem. Som Rebecca Barzegar, förhandlingschef på SVT, säger:
– Epidemic Sound står för en mindre del av musiken SVT använder, ungefär 5-8 procent. Det finns ingen olaglighet i deras modell. Man kan avsäga sig rätten att bli namngiven som upphovsperson.
Men, om en låt som friköpts av Epidemic skulle bli en gigantisk hit (eller för den delen inte), finns det då någon som helst säkerhet att den som har skapat musiken kommer att få 50/50 split under resten av livet, och hur ser det ut med de efterlevande som enligt upphovsrätten har rätt till intäkterna från den intellektuella egendomen i 70 år efter döden? Blir inte en sådan lagstadgad rättighet då helt och hållet villkorad och baserad på Epidemics godtyckande? Förmodligen.
I slutändan är det här en stor upphovsrättslig fråga.
Snacket kring Epidemic Sound når ibland epidemiskt negativa proportioner i branschen, trots att Epidemic har skapat en riktigt bra modell för både de som vill använda musik, och de som relativt snabbt vill tjäna pengar på sin musik (utan att bry sig om sina barnbarn). Så är det bara.
Samtidigt som Epidemics affärsmodell utmanar, och kanske (förmodligen) rent av strider mot, grundläggande funktioner i upphovsrätten. Eller åtminstone strider mot viss traditionell tillämpning av upphovsrätten. När ECSA, AEPO-ARTIS och FIM nu går ut med en gemensam skrivelse är det ett bra sätt att uppmärksamma det hela, och framför allt kanske appellera till moraliska aspekter.
Men, frågan är vad som blir nästa steg? Jag menar, endera är Epidemics modell lagenligt korrekt, eller så är den inte det. Det finns liksom inget mellanting. Så:
Är det inte dags att pröva det hela fullt ut juridiskt?
Oscar Höglund förklarar Epidemic Sound bra i podcasten The Walter Show, för den som vill förstå affärsmodellen: Lyssna
Hela skrivelsen från ECSA, AEPO-ARTIS och FIM (pdf)
—–
CISAC, paraplyorganisationen för upphovsrättsorganisationer runt om i världen, har jobbat i två år för att uppdatera den viktiga ISWC-koden, identifikatorn som kopplar samman musik med dess upphovspersoner och förlag. Syftet med uppdateringen, som är den första på 15 år, är att effektivisera systemet för alla som använder sig av ISWC för att identifiera musikverk.
Björn Ulvaeus, president för CISAC sedan i maj 2020, säger:
– The upgrade of the ISWC could not come at a more timely moment for songwriters and composers, who are now depending more than ever on digital income for their livelihoods. ISWC is one of the most important identifiers in the music industry and I´m delighted that the upgrade is now completed and is being implemented across the sector. It will track music works better and faster and help put more money more quickly into creators’ pockets. The key now is to make sure the system really does go global – it needs to be universally applied to bring the potential rewards it offers to all players.
Uppdateringen innebär att koderna kommer att delas ut centralt, från CISAC, för att komma runt problemet med duplicerade och felaktiga koder. Det innebär att den tidigare funktionen där nationella upphovsrättsorganisationer kunde dela ut ISWC-koder upphör.
Enligt CISAC innebär förändringen att ISWC-koder kommer kunna sättas på musikverk närmast direkt, och inte vara beroende av övrig verksregistrering, och att ett musikverk därmed kan börja samla in pengar från t ex streamingtjänster ”inom några timmar”. Den nya uppdateringen ska följaktligen spara tid och resurser för PRO´s, samtidigt som registreringen ska gå snabbare för alla som skapar musik.
—–
Spotify har numera 138 miljoner betalande användare, avslöjade Daniel Ek i en intervju med Slush Music via Zoom förra veckan. I den personliga intervjun avslöjade han också att han har beslutat sig för att satsa en miljard euro av sina egna pengar under de kommande tio åren för att stötta europeiska tech-företag inom bioteknik, energi och utveckling av nya material. I intervjun sa han bl a:
– It’s hypocritical to promote and encourage entrepreneurship and not invest in it personally. So put your money where your mouth is, as they say. The ingredients are here, we just have to put it together. And then we have to nourish it.
– I get really frustrated when I see European entrepreneurs giving up on their ambition by selling very early in the process to big, non European companies. We need more super companies in Europe to raise the bar and can act as an inspiration. In fact, Spotify wouldn’t be where we are today, the global leader in audio, if we had listened to the many people who said that we should sell.
Utan tvekan är det viktigt att lyckade entreprenörer stöttar och ger tillbaka till utvecklingen av nya viktiga verksamheter inom tech-sektorn. En miljard euro från den privata förmögenheten till den europeiska tech-industrin är helt klart värdefullt, och kan göra skillnad.
Kanske en miljard euro till de som skapat musiken, som är grunden till nämnda förmögenhet, och som just nu lider mer än någonsin, kunde vara nästa steg?
”Put your money where your mouth is”, för att citera.
(Förlåt Daniel och alla, kunde inte låta bli).
—–
Brittiska PRS och INCORPRO har gjort en undersökning av den nuvarande piratkopieringen av musik, och konstaterar att i UK har nedladdningen av musikfiler minskat avsevärt samtidigt som ”stream ripping” ökat rejält, med hela 1 390 procent under de senaste fyra åren. Framför allt handlar det om rippande från YouTube, men även från vanliga streamingtjänster som Spotify och Apple Music.
Simon Bourn från PRS säger:
– This report shows that music piracy is very much still alive and kicking, and that stream-ripping is now responsible for a mammoth proportion of the overall piracy problem. Streaming royalties now account for over 20% of our members’ income and the popularity of this illegal activity has a severe and direct impact on the royalties we can collect for them from legitimate services. Each time a stream is ripped, the user is then listening to and consuming that rip outside of the licensed ecosystem.
Det råder nog ingen tvekan om att de tjänster som tillhandahåller möjligheten att rippa en ström till en nedladdningsbar musikfil agerar i illegalt territorium. Men, frågan om huruvida en privatpersons kopiering av en legal ström till en privat lokal kopia är legal eller icke, kan nog inte sägas vara helt avgjord. Trots allt, det finns utrymme i lagrummet för privatkopiering, även från streaming.
Kanske kan den nyligen inledda utredningen av privatkopieringsersättningen leda till klarhet i frågan för Sverige. Vi får se.
—–
Lästips: Why Spotify Has So Many Bizarre, Generic Artists Like ‘White Noise Baby Sleep’
—–
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
