MI:s Lars Nylin fjuttar på stubinen inför Grammis, den mest ovissa någonsin, tror han.
Så har täckelset fallit. Det är hög tid att anmäla till Grammis 20. Se annan plats på Musikindustrin.se för fakta om hur det går till rent praktiskt. Detta är en krönika och här får jag möjligheten att på alla sätt slå på trumman för vad som ändå är landets viktigaste och bredaste jurybaserade musikpris.
Jag var med i juryarbetet vid återstarten av Grammis 1988 – efter det märkliga uppehållet från 1972 – och har nog varit med i över hälften av juryjobben sedan dess. Därför tycker jag mig med viss expertis kunna påstå att det sällan har varit så ovisst som inför Grammis 2020. Eller rättare sagt: det har ALDRIG varit så ovisst.
Tendensen bort från albumfokus har pågått länge nu. Många såg säkert statistiken i veckan om att en brittisk undersökning visar att 15% av lyssnare under 25 aldrig ens hört ett helt album – och då är vi i Sverige ändå på väg bort från albumet i än snabbare takt.
Det är ett skäl till ovissheten. I exempelvis rap, mycket dominant under 2019, blir det ofta helt andra parametrar trots att giganter som ZE, Einar, Dree Low och Hov1 släppt uppmärksammade album under året.
Men ett viktigare skäl är den ständigt pågående diversifieringen gällande genrer och artister. Det känns som en helt annan tid, ÄR en helt annan tid, när artister som Eva Dahlgren eller Kent helt kunde dominera ett Grammisår – ett år som f ö slutar sista november bör kanske påminnas om.
Ytterligare ett, det trevligaste, är att det släpps så mycket förträffligt i alla dessa genrer. Bara de senaste veckorna har det kommit kandidater från skilda namn som Tove Lo, Opeth, Veronica Maggio, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Joel Alme, Tonbruket och nämnde Dree Low.
Någon borde göra en inofficiell skattning av hur många potentiella Grammisnomineringar det kommit under året. Jag är övertygad om att det är avsevärt fler än för bara tio år sedan, detta trots att vissa genrer och ålderskategorier av artister tyvärr ligger allt lägre med skivutgivning.
Missa inte att det separat går att anmäla till Årets artist, Årets kompositör, Årets producent, Årets video och Årets textförfattare. Inte minst där lär den nya tiden slå genom.
Men missa framförallt inte att det alltså inte numera krävs ett helt album för att kunna tävla om den vackra glasstatyetten som delas ut på Annexet i Stockholm i februari.
*
Apropå svensk begåvning; jag trodde knappt att MTV:s EMA-gala existerade. Men det gör den och dom blågula nomineringarna till prisgalan i Sevilla är en bra bild av svensk popkonst 2019: Robyn, Molly Sandén, Zara Larsson, Jireel och postumt närvarande Avicii.
*
Att den fängslade Gary Glitter/Paul Gadd kan tänkas tjäna stora pengar på filmen Joker är bortom sanslöst.
*
Nick Caves 17:e album Ghosteen tar vid där Skeleton Tree lämnade 2017. Det är hans första sedan hans 15-årige son dog och det första helt gjort efteråt. Tragedin finns närvarande över hela albumet. Stundtals stannar tiden inför smärtan och svärtan i Caves sorg och saknad. Men Ghosteen är långt mer än sorgbearbetning. Det är även en 62-årings tillbakablickar till ungdomen, liksom åtminstone korta blickar framåt mot det vackra som ändå är kvar.
Det är ett extraordinärt album. Ghosteen låter som omslaget, med dess nästan Jehovas Vittnen-förskönande, men djupt ironiska bild av paradiset. Det är nedtonat, sordinerat, en bitterljuv bris genom en trots allt vacker skog. Under 68 minuter av kammarpop finns extremt lite, i princip inget, av den provocerande bråkige Cave från förr, den Cave som kastade handgranater av religiösa grubblerier på troende och otroende. Här är eftertänksamheten ständigt viskande och tydlig om än i litterära bilder, lite som hos i synnerhet den sene Leonard Cohen. Här fins inget av radiolåtar, det bara pågår, men i synnerhet 14 minuter långa Hollywood överfaller mig med mjukt sinnligt våld.
*
Mr Mercedes är på sin tredje säsong en fortsatt lysande serie på CMore. Nästan lika intrikat som seriens manus, baserad i Stephen Kings bok, är musiken. Bob Dylans Series of Dreams är ledmotiv och sedan haglar briljanta låtar av allt från The Black Keys (som verkar vara serieskaparnas särskilda favoriter) till Donovan.
*
Nästa onsdag 17/10 börjar SVT sända en mycket ambitiös serie om svensk popexport, med titeln Det svenska popundret. MI har sett tre avsnitt och är nu ännu mer imponerade över arbetet än efter den trailer som går flitigt på SVT sedan en tid. Vi återkommer med ett reportage.
Lars Nylin
