När den London-baserade branschtidningen Music Business Worldwide i veckan hade rubriken: The major labels are starting to find life tougher in Sweden vaknade breda svenska medier. Vissa av dessa ringde MI och fick alla samma spontana reaktion: “Nja, ändå inte, men kanske lite, i en aspekt.”
Bakgrunden är något som musikindustrin.se berört ett antal gånger den senaste tiden: svensk egenutgiven rap har under hösten dominerat rejält på topp 30, vissa veckor har mer än hälften av topp 30 på Sverigetopplistan och Spotify topp 50 varit sådan.
Music Business Worldwide, eller rättare sagt tidningens tipsare, den svenska tjänsten Amuse, pekar på detta som ett tänkbart ”wake-up call” för svenska majors.
Och så kan det möjligen vara i en aspekt. Nämnda majors måste åtminstone ställa sig frågan om dessa avtalsmässigt ska särbehandla den här sortens akter. För bortom det uppenbart kreddiga i att ge ut själv spökar givetvis att akterna i fråga inte vill ge bort onödiga procent till någon, det kunde då troligen lika gärna ha handlat om en större indie som fått nej.
Jag har ingen aning om hur majors resonerar i frågan. Fortsätter man att ha en konsekvent policy i frågan applåderar jag det, någon ordning måste det vara i affärsdrivande verksamhet och detta är marginellt för ”the bottom line”.
Men börjar man å andra sidan att göra vissa kompromisser har jag respekt för det – det kan trots allt vara oroande inför framtiden hos majorbolagen/större indies om allt fler topp 30-akter under kort tid går över till att köra själva.
Personligen tror jag att lejonparten av de nämnda akterna en bit in i karriären kommer att arbeta mer som musikbolag redan gör, alternativt sluta avtal med ett större redan existerande. Fortfarande kan ingen övertyga mig om att det på längre sikt är mer plus än minus i att vara sin egen lyckas smed.
Centralt är också något som redan berörts i MI-krönikor: det är trots allt inga gigantiska siffror vi talar om. 5 till 15 miljoner streams är imponerande, och det sker nu som det tycks hela tiden från ett halvdussin artister. Men det är ingen total så kallad gamechanger, som vissa i sociala medier fick det till efter artikeln i MBW.
Den överväldigande majoriteten av intäkter från inspelad musik kommer fortsatt från helt andra håll och kommer göra det i överskådlig framtid, vi talar om kataloger som byggts i 50 till 75 år, tiotals miljoner låtar och verk, och som ständigt byggs på av skickliga team.
Där är de stora bolagen, majors som indies, musikbolag och musikförlag, fortsatt överlägsna i att bocka av alla rutor, oavsett trender och tendenser på topp 30.
*
Men Amuse fick sig bra PR, det är dom skickliga på. Att MBW kallar det för ”analys” att som Amuse i princip skriva av svenska topp 50 är däremot lite humor.
*
Även i Frankrike är tendensen på topp 30 motsvarande den i Sverige. Om någon i läsekretsen har koll på de bolag som dessa rap-akter ligger på får ni gärna maila, nyfikenheten är stor.
*
Med de redovisade framgångarna ökar volymen på rykten om köpta streams. Jag hör vad ni säger, men det finns inga fakta och det är ovedersägligt att nämnda akter är stora, i vissa fall gigantiska, i unga lyssnargrupper. Grupper som streamar på ett helt annat sätt än vi som aktivt lyssnar max två gånger innan vi tycker oss kunna en ny låt.
*
När Spotify i veckan ”justerade” priset på familjeabonnemang, d v s höjde detta, satte det ny fart på en snackis som snart blev till en smärre höstflod. I synnerhet artister, musiker och låtskrivare i sociala medier triggades att peka på förhoppningar om ökade intäkter.
Där tror, eller rättare sagt vet vi att inget dramatiskt kommer att ske. Men nyheten och reaktionen fick mig att på skoj testa min vänkrets på Facebook i hur mycket de spontant anser att Spotify är ”värt” givet dagens tjänst.
Själv slängde jag ur mig 299 kronor i månaden. Merparten höll med. Precis som hos mig själv ställdes troligen en skattning av vad vi förr lade på CD mot vad vi nu är beredda att totalt lägga på TV-streaming. Musik är vår första och största kärlek och 299 kronor i månaden känns billigt för att hålla den kärleken glödande.
Följdkommentarerna var föga överraskande: från de mer marknadsliberala som tycker att 99 kronor i månaden kanske t o m borde vara ännu lägre, till dom nördar som vill ha långt mer från Spotify (fakta om plattorna, omslag, framförallt bättre ljud) och är beredda att t o m betala mer än 299.
Det sista får mig att ännu en gång påminnas om att när Spotify startade 2008 tog jag för självklart att det så småningom skulle gå att ladda hem motsvarande PDF med omslag och alla fakta jag hade fått med skivorna. Elva år senare är det bara att inse att Spotify haft och har fokus på helt andra håll.
*
Sarah Klang går från klarhet till klarhet och håller på att bli stämningsleverantören nummer ett på den svenska scenen. Singlarna Endless Sadness och New Day Coming kom i våras, nyligen Creamy Blue. Albumet med samma titel kommer 25/10. Nedräkning pågår.
*
Jag föll pladask för bandet Stilla Havet när bolaget Novoton i helgen firade 15 år på Slaktkyrkan i Stockholm. Det rapsodiska jag hört tidigare från Stockholmsgruppen handlade om punkfärgad pop på liten sättning. Nu mötte jag en trio som tungt 80-talistiskt mjukt krockar Visage eller Ultravox med budskap om tidens förgänglighet. Namnet Rymdimperiet for genom skallen. Om den kombinationen låter rimlig bör gruppens nya album Brinnande horisont (vi talar som synes 80-tal även där) omedelbart kollas in.
*
Ola Salos show låter mycket lockande.
*
Grattis till Baggpipe Studios, för mig evigt ”EMI-studion”, som fyller 50 år. Mer om det på annan plats.
*
Till sist: rap i topp av listorna är det på alla marknader jag följer. Det finns inga frågetecken om genrens sprängkraft och dominans 2019. Det är endast distributionen av topp 30 som skiftar. Åtminstone just nu.
Lars Nylin
