”I Vänersborg spelade man bandy eller hardcoremusik. Det var bara att välja!” Joakim ”Jocke” Johansson valde inte hardcore, men han valde musik. Nu har det tagit honom till VD-stolen på landets största majorbolag, Universal Music. Musikindustrins Lars Nylin har träffat en branschperson som hunnit med det mesta trots att han bara är 33 år.
– Jag hatade det. Verkligen hatade det. Tänkte hela tiden: ”varför har jag lämnat allt det där jag älskade för detta?”
När Joakim ”Jocke” Johansson ser tillbaka på sin allra första tid på musikbolag är det med allt annat än ljusa minnen. Året var 2003, han hade lockats att lämna lilla Vänersborg för att bli radiopluggare på Sony i Stockholm.
Trots att Jocke bara var 18 år hade han hunnit med att driva aktiebolag i hemstaden. Han hade från att han var 14 bokat band till lokala Café Mic, hade jobbat som turnéledare och ljudtekniker till allt från Alcazar till Mikael Wiehe, och när det var som mest hade han varit med om 300 spelningar i 26 länder på ett och ett halvt år, och under tiden odlat fina arbetsrelationer till turnébolag som United Stage och Monstera.
Nu satt han på ett kontor i Gamla Stan i Stockholm och undrade vad som hänt med alla fina planer.
Men småningom föll polletten ner. Han märkte att beslut han själv tog fick verkningar. Han tyckte inte längre att dom på Sony, då Sony BMG, som lockat honom till musikbolag – Filip Adamo och Lisa Öhman – hade lurat in honom i en återvändsgränd.
Tvärtom blev musikbolag snart en plattform för att få arbeta med hans två största intressen: musik och mänskliga relationer.
Jocke Johansson hade också etablerat en första kontakt med Sonychefen Per Sundin, den som han nu 16 år senare strax efterträder som VD på Universal Music. Sundin lämnade sedan Sony BMG för att tillträda som VD för Universal Music då Johansson lämnade Sverige för internationella uppdrag i bolaget (först London, sedan New York) och det var också Sundin som senare lockade över honom till Universal.
När jag träffar Johansson på Universal Musics kontor på Östermalm i Stockholm är det faktiskt första gången vi ses. Jag har ständigt hört hans namn, ”Jocke är med överallt, han är verkligen en vice VD” har det hetat från vänner artister, producenter och managers.
Något jag innan vi möts bara hade anat från ett intressant avsnitt av Musikbranschpodden 2017 framstår tydligt när vi sätter oss ner:
Jag har träffat mycket få musikbolagsanställda med en så tydlig analys av branschens nya villkor. Hans tankar om relationer mellan artist och bolag och inte minst mellan sina anställda låter ofta som om de kom från en HR-ansvarig eller någon som studerat beteendevetenskap.
Allt visar sig vara hämtat ur egna erfarenheter. ”Jag är nog säkert den sämst utbildade av alla majorchefer” skrattar han när jag frågar. ”Från att jag var 15 var det bara bolaget som jag startat med min pappa som gällde. Men jag har med mig hemifrån, båda mina föräldrar är lärare, att mänskliga relationer är grunden till allt och även på en arbetsplats.”
Vad blir den mest påtagliga skillnaden med dig som VD?
– Universal har länge gått mot en ung organisation som lever i den miljön vi verkar i. Universal Music menar allvar i den planen genom att ge mig ansvaret för bolaget. Per har alltid varit en stark drivkraft i att blanda erfarenhet och kunskap med driv och nyfikenhet. Det är inte specifikt för oss, men artister börjar mer och mer granska de tjänster vi traditionellt erbjudit. Ingen söker längre ren distribution utan önskar annan service på olika nivåer för att kunna frigöra tid till det centrala, musiken och att kommunicera sig själv som artist. Jag har många planer för vårt serviceutbud, nya tjänster, nya avdelningar, och att i största allmänhet möta ett nytt behov. Många bolag har alltför länge utgått från vad de TRODDE att artisten behövde, om man vill har artister blivit påtvingad affärsmodeller som kanske inte alltid överensstämmer med deras behov. Det är så bakvänt mot den tid och bransch vi lever i nu.
Har du en fördel av att som yrkesperson i princip komma renodlat ur streamingeran?
– Jag lever nog knappast kvar i att man omvänder streams till CD-försäljning, men förhoppningsvis gör nog ingen det nu. Landet och branschen har gått igenom torktumlaren länge nog nu. Det är normen oavsett hur länge man jobbat. Men kanske kan det vara en fördel att jag är en del av tiden när man kommunicerat som man gör nu, via sociala medier och annat. Att man tittar på vad konsumenten tycker i stället för vad handlaren anser.
Händer det att du tycker att andra, ännu yngre, utmanar dig på ditt eget område?
– Jag är extremt ödmjuk inför att jag är ung, men blir äldre, och att det finns dom som vet bättre. Jag ska ta inte ta till idrottsmetaforer eftersom jag inte kan något om sport. Men ändå: bara för att man har varit vältränad en gång i tiden innebär det inte att man är det för resten av livet. Att våga erkänna att man inte kan allt är extremt viktigt. Man måste ha en hunger att vilja lära sig. Det gäller här precis som i exempelvis i dagens skola. Man lär sig hela tiden på andra ställen, dom bästa lärarna finns bara ett par knapptryck bort. Men med det sagt har jag haft väldigt många bra äldre mentorer och jag hoppas att jag är en sådan för dom yngre. ”I varje roll har jag tänkt: ”nu har jag allt tagit mig vatten över huvudet”, men fortsatt i ambitionen att lära mig, att kämpa för att klara av det.
Hur mycket tid av en arbetsdag läggs på annat än musikkonsumtion?
– Vi tittar väldigt regelbundet på annat. Vi vill hitta nya plattformar, hitta sätt att få in musiken i människors vardag när konkurrensen om människors tid är vår största utmaning. Vi har exempelvis satsat mycket på e-sport. Inte för att vi tror att vi kommer att representera e-sportspelare, utan för att det är ett sätt att nå unga konsumenter, i detta fall unga män. Jag är själv uppvuxen i en tid när man sitter framför datorn med sina spel och ser det som självklart.
– I sammanhanget kan jag flika in en kommentar till en vanlig åsikt i dag: ”Musik är inte värt vad det var förr i tiden nu när den är så snabb och lätt att konsumera.” Jag håller inte med om det. Det finns så många nya aspekter på musikens roll. Den finns med i spel, i TV-serier, konserter och festivaler finns online, etc. Det har byggts andra värden i musik.
Vilka är dom största utmaningarna framåt?
– Allt! Universal har alltid målsättningen att gå först. Vi är marknadsledande och ska plöja vägen framåt. Vi kanske inte alltid lyckas men ambitionen är att vi alltid ska röra oss framåt. Vi kan i det läget vara säkra på en sak när vi tycker att branschen gått genom ett skifte: framöver kommer förändring att vara så mycket större och ske så mycket snabbare!
Hur ligger det egentligen till med beskrivningen: ”Jocke är ”överallt” på Universal”?
– Säger man så? Haha. Kan nog mycket väl stämma. Jag är extremt nyfiken på hantverket. Men omringar mig också med väldigt duktiga medarbetare och chefer. Det har gjort att jag varit ute och petat i en hel del projekt. Men så är det också så att hur man förhåller sig till människor är otroligt spännande och väldigt intressant i den här branschen, anser jag. Att förstå hur människor fungerar. Alla situationer som påverkar. För att läsa av det måste jag vara på fältet.
Vad är det värsta man kan göra som anställd i dina ögon?
– Att slarva. Sånt kan göra mig rasande. Vi har tagit på oss ett enormt ansvar mot artisten i fråga och vi måste alltid med gott samvete kunna säga att vi gjort vad vi kan för att uppfylla en service.
Om vi hoppar tillbaka, vad var den nyttigaste lärdomen av åren utomlands hos Sony?
– Jag trodde först att det skulle bli en kort historia. Men jag insåg snabbt att det var extremt lärorikt och trivdes verkligen. Det var mitt under omställningen och Sverige var fem år före, en bra situation för mig givetvis. Men viktigast var nog att jag insåg värdet av att samarbeta. Det var mycket mer ”politik” och interna grupperingar och rena kollisioner i Sverige på den tiden, med 50 anställda, än i London, med 500 anställda och eviga omstruktureringar. Att motarbeta internt kan verkligen vara helt förödande.
Hur har det varit att jobba med Per Sundin, en chef känd för att ofta skjuta från höften?
– Per och jag är olika på vissa sätt. Men vi är ytterst lika på andra. Han är otroligt passionerad och väldigt målmedveten, det är sällan som han inte får som han vill. Att besitta den energin och det drivet efter alla jordbävningar denna branschen har gått igenom och ändå behålla nyfikenheten har verkligen varit en stor vitamininjektion och otroligt lärorikt för mig. Han är dessutom väldigt insiktsfull i att förstå hur han behöver komplettera sin egen profession och samla kunskap runtomkring sig. Där någonstans kommer väl jag in i bilden och vi har haft fantastiskt spännande år ihop. Vi har hittat en mycket bra balans som pekar mot något väldigt viktigt i vår bransch: att ge tillbaka en yrkesstolthet som musikbolagsmänniska. Under de svåra åren undergrävdes den alltför ofta.
Till sist dagens kanske viktigaste fråga: vad gillar du för musik?
– Min musiksmak är väldigt bred, tråkigt svar, jag vet, haha. Men ska jag slå fast något så är det att den är färgad av mina tonår i musikskolor, jag spelade trummor och gitarr. Jag älskar för evigt P-funk, Bootsy Collins, Sly & The Family Stone och James Brown var även husgudar. Men även en del hardcore, visst! som Refused och Raised Fist. Jag gillar också allt med Thåström: Ebba Grön, Imperiet, solo. Inte minst gillar jag Bruce Springsteen. Jag har haft äran att göra jobbresor med honom och har en enorm respekt. Jag minns en gång i Paris. Han hade som vanligt valt en enkel kvartersbistro. Utanför samlades horder av paparazzi. Bruce skämdes inför övriga gäster, stammisarna. Innan vi lämnad gick han runt till alla övriga gäster och bad om ursäkt för uppståndelsen vid restaurangen. Den ödmjukheten älskar jag.
Lars Nylin
