Stefan Löfvén avstod årets Almedalen. Men MI åkte tid och hittade ett antal pärlor bortom den mest krimskramsiga lobbyismen och after work-politiken.
”Almedalen har blivit för mycket av lobbyister och näringslivsintressen och för lite av folkrörelse och enskilda medborgare” sa statsministern till Aftonbladet när han i april meddelade att han 2019 tänkte hoppa över Almedalsveckan.
Men just det som uppenbarligen gjort Stefan Löfven, och många andra med honom, tveksamma i samband med veckan i Visby kan vara ett avgörande plus om man närmar sig den från ett sammanhang, musikbranschen, som trots allt är ett nischintresse jämfört det som engagerar den nationella debatten.
I avsaknad av ett tungt branschsammanhang i stil med bokförlagens bokmässan i Göteborg finns det inget annat ställe där musikindustrin kan komma i närkontakt med så många opinionsbildare på en koncentrerad yta. Eller få impulser från de i musiksammanhanget som finns på plats i debatter eller med närvaro i form av montrar och annat (på senare år relativt få).
Jag var själv bara på plats en eftermiddag mot slutet av veckan, men hann med såväl seminarium (”Kroppen behöver mat, men själen behöver musik”) som intressant Q&A – med Silvana Imam i Googles regi – och sprang dessutom på några timmar in i såväl ett antal politiker som visat fläckvis intresse för vår näring LIKSOM inte minst ett antal musikbolagspersoner, artister och låtskrivare. Om jag hade ansträngt mig finns dessutom Sandkvie studio i Visbys hamn, med ständig leverans av Grammis-kandidater, bara några streams från själva Almedalen.
Innan detta hade det bland annat under veckan diskuterats pop på regional nivå, jämte paneldebatt om Stockholms kulturutbud (eller brist på) med bl a Universals VD Per Sundin, och jämställdhet i musiken.
Efter min visit fanns Spotifys nordiska VD Jenny Hermansson med i en scenintervju hos tidningen Breakit. Så kan man fortsätta. Musikindustrins närvaro är inte monumental, men letar man lite så finns den. Liksom en massa annat. Almedalen andas ännu ambition. Det är definitivt värt en omväg om man finns på semesterön Gotland. Med lite planering får man även valuta för en resa exklusivt för detta. I år inte minst för ett antal inslag på temat AI, något som kommer att påverka oss alla.
Se där, en lite överraskande lans för ett Almedalen som på senare år allt oftare sågas eller åtminstone ifrågasätts, och detta inte bara för att dubiösa våldsamma karaktärer söker sig dit för att driva ”politik”.
*
Historien med rapparen ASAP Rocky, i förvar i ett häkte i Stockholm efter en misshandel innan framträdandet på SMASH-festivalen i förra veckan, är sorglig i många aspekter. Misshandel är alltid vidrigt, och här finns den fångad i grafisk filmad detalj. Men åtminstone denne tyckare kan inte låta bli att fråga sig om inte detta också är ett sätt för Stockholmspolisen att märkas. Hur många motsvarande misshandelsfall leder egentligen till långa häktesförvar? Däremot så är det givetvis pinsamt av kollegor som Travis Scott att negligera misshandeln baserad i att den provocerats fram. Gjort är gjort, i synnerhet om det läggs ut på Instagram.
*
Thomas Widestrand, på 1980-talet medlem i trion 1,2,3 med kontrakt hos engelska Virgin Records och ledande skivomslagsmakare, har gått bort, bara 57 år gammal. MI sänder en tanke inte minst till de fortfarande högst branschnärvarande 1,2,3-kollegorna Pelle Lidell (i dag på EKKO) och Lars Hansson (i dag på Bolero Records). Vila i frid.
*
Musicbusiness Worldwide har räknat ut att låtarna på Top 10 i USA för första halvåret har i snitt 8,5 låtskrivare per låt. Räknar man bort Travis Scotts Sicko Mode, ett specialfall med 30 credits, blir det ändå så pass mycket som 5,9.
Antalet kan tyckas extremt stort jämfört med ”förr i tiden”. Elaka tungor ser det som att det numera inte finns samma begåvning som hos Ulvaeus & Andersson, Lennon & McCartney eller Goffin & King. ”Dom klarade minsann sina toplines själva…” typ.
Men man kan också se det som att det idag ges en påtagligt rättvisare bild av hur det går till att göra och spela in en hit. Hur många producenter, teknikergenier, arrangörer och inte minst musiker har genom åren spelat avgörande roller utan att få credits? Det enkla svaret: många.
Lars Nylin
