Dubiös som dokumentär, halvhjärtad som mockumentär, formidabel som tidsdokument. Lars Nylin har sett Martin Scorseses film om Bob Dylans Rolling Thunder Revue och gillar skarpt denna mix av sanning och scam.
En två timmar lång film om en turné 1975 med en artist som jag kanske inte ens gillar, eller möjligen ser som han som inte borde ha fått Nobelpriset. Kan det vara något? Absolut.
Martin Scorseses Netflixlångfilm om Bob Dylans turné Rolling Thunder Revue 1975 är en märklig och i långa sekvenser positivt mäktig upplevelse. Dels som musikfilm, här finns utöver Dylan själv åtskilliga starka unika klipp om favoriter som Patti Smith och Joni Mitchell, men nästan lika mycket som filmexperiment.
Jag ska inte syssla med spoilers här, men tipsar om att det går att Googla ett antal artiklar om de moment som Dylan och i synnerhet Scorsese helt enkelt hittat på. Till det kommer klipp ur filmen Renaldo & Clara från 1978 där människor i Dylans sällskap dramatiserade scener kring Dylan. Ur allt detta kommer år 2019 en 2 timmar och 12 minuter lång film som är en spännande blandning av sanning och scam.
Oavsett vad man tycker om dessa ögonblick bygger Rolling Thunder Revue givetvis framförallt på styrkan, om man ser det så, i Bob Dylan själv. Strålande att för en gångs skull få se hela låtar. Liksom i styrkan i att bli ett tidsdokument från ett USA som just hade gått ur Vietnamkriget.
Om det funkar lika bra även för en som inte jublar över Dylan? Kanske inte ens var född? Jag säger efter lite grunnande ett ändå tveklöst ja. Åtminstone om man är rimligt nyfiken på 1970-talet och populärkulturens historia.
Vi andra har en ren högtidsstund.
*
En premiär. Första känslan att falla lätt pladask för en platta från Gyllene Tider. När det är 2019 och deras sista inspelning. Märkligt, men ett faktum.
När Gyllene Tider gjorde sina bästa saker tidigt 1980-tal var jag djupt nere i nya vågen och postpunk, bandet blev mest ett mäktigt fenomen. De var bättre än Noice och bra på popsinglar men nånstans där stannade det.
Fram till nu. Avskedsalbumet, om man ska tro bandet, Samma skrot och korn är en vass, rusig uppvisning i Beatles och Tom Petty-arv kryddar med många doser ursvenskt, som i Torsson och Sven-Ingvars, de sista gör man också en fin och värdig cover på. Över det Frankrike-inspelade somriga popöset virvlar såklart den eviga Farfisa-orgel som jag den gången, för plus 35 år sedan, kopplade till gruppen Yachts. Engelsmännen är sedan länge glömda. Gyllene Tider är lika bra som någonsin. Så kan det gå. Tack för alla små pop-underverk.
*
40 År i veckan: Joy Divisions Unknown Pleasures. En gamechanger. Ett album som hördes av ganska få, men alla som lyssnade startade ett band, blev poeter, målare, kreatörer, livskonstnärer. Ett sånt album.
*
Duellen mellan Avicii och Einar på veckans topplistor gör en gubbe smått nostalgisk. Det associerar till tider när Gyllene Tider och Noice eller senare Oasis och Blur krigade om topplatserna. Det är dessutom så vackert mitt i det svarta att Tim Bergling får fortsatta tecken på sin storhet.
*
Sommargotlänningar bör inte missa att det även i år finns en hel del branschkopplat under Almedalsveckan. Christel Valsinger har listat på annan plats.
*
Bruce Springsteens nya Western Stars uppehåller sig i princip så långt inom USA som det går att komma från New Jersey. Den rör sig längs Kaliforniens vägar och stjärnor, bildligt och bokstavligen, cirka 1969. Men det var länge sedan Springsteen kändes så på hemmaplan, möjligen är det hans bästa album på 30 år (Tunnel Of Love). Favoritspår: de tre singlarna är alla magiska, men inledande Hitch Hikin och titellåten är i nästan samma kaliber. Inget kommer att bli hörnstenar i Springsteens överjordiska shower, den storheten har inget här, men det är en extremt empatisk kollektion sånger som skicklig styr bort från att bli pur nostalgi. Perfekt sällskap till hans biografi.
*
Spotifys kodare Ludvig Strigeus har sålt aktier i bolaget till ett värde av 1,5 miljader kronor. Vilken enorm historia Strigeus gjort, ämne för något från Hollywood.
*
En studie av Stack Overflow visar att mjukvaruutvecklare och programmerare föredrar black metal när de jobbar, att det är bra för produktiviteten. Kanske något att testa. Eller inte.
*
Det ryktas att Håkan Hellström kommer till Ullevi nästa sommar. Jakob Hellman firar 30 sedan debutalbumet i höst. Staffan Hellstrand, Mattias Hellberg. Här finns helt klart en grund för ett 2000-talets CSNY. Hell, Hell, Hell & Hell. Kanske kompade av The Hellacopters?
*
Branden i det Universal-lager år 2008 som uppenbarligen förstört 100 000-tals masterband är hjärtskärande. Det är bara att hoppas att merparten var digitaliserad innan. Jag tycker dock att Universals VD Lucian Grainge uttrycker sig ganska väl i det internmemo som Music Business Worldwide kommit över: https://www.musicbusinessworldwide.com/universal-boss-sir-lucian-grainge-we-owe-our-artists-answers-over-fire-that-destroyed-masters/
Lars Nylin
