Uttrycket mångsysslare är skapat för Anna Charlotta Gunnarson. Den här veckan följer hon upp sina uppdrag i radio och tv, artisteri, barnböcker och åtskilligt annat, med sin andra fackbok, Kvinnorna som formade pophistorien. MI har mött Anna Charlotta i en 4 Snabba.
Varför blev blev det just denna bok?
– För att vi gemensamt ska få syn på många av de tjejer som haft en viktig plats musikvärlden, men som glömts bort i historieskrivningen – som ju haft manliga förtecken. Rocklexikon är ofta fulla av snubbar av skiftande slag och kompetens, men de kvinnor som omnämns måste i princip ha presterat storverk. Jag skriver ju om massor av enskilda artister, kompositörer och producenter, men också om varför vi inte har kommit längre med jämställdheten. Vi behöver få syn på popvärldens historiska strukturer, som formats av såväl normer och godtycklighet som rent juridiska barriärer. Kvinnor var länge förbjudna att spela i professionella orkestrar och under lång tid fick inte tjejer har med sig instrument på scen. Fortfarande har vi svårt att koppla ihop kvinnliga artister med sitt kompositörskap, sina gitarrer och pianon, vi ser dem hellre som rena sångerskor.
Hur gjorde du urvalet, vilka avgränsningar, i tid och genrer?
– Jag har satt en ungefärlig startpunkt vid 1920-talet, ungefär när grammofonen gör sitt breda inträde, och grävt mig framåt, till dagens musiklandskap. Ibland blir det utsvävningar längre bak i tiden. Alla genrer ryms i begreppet ”pop”, som ju egentligen bara är en förkortning för ordet populär, så jag skriver om allt från blues till hip hop till metal till schlager. Urvalet vilar framför allt på de största aha-upplevelser. Personliga favorit-storys som hur Karin Juel trotsade den tyska nazismen och Neneh Cherry utmanade gravidnormen varvas med funderingar kring de strukturer som omger rocklexikon, ljudteknik, skivaffärer och maktpositioner.
Om du måste välja EN kvinna som står ut som story, vem och varför?
– Jag har varit oerhört engagerad i Britt Lindeborg sedan jag först fick hörde brottstycken av hennes historia. Hon var länge den enda kvinnliga kompositören och textförfattaren i Melodifestivalen, men trots att hon fick in flera smash hits där blev hon aldrig inbjuden till finalen. Hon förstod inte ens hur de manliga musikmakarna gjorde för att vara på plats. Ytterst få branschpersoner verkar ha brytt sig om hennes drömmar om att en dag få vara en respekterad del av kollegiet. När ett av hennes bidrag till slut, efter 25 år, vann hela Eurovision Song Contest konstaterade hon att männen på samma nivå snabbt blivit producenter och fått jobb på skivbolag. Henne betraktade alla som hemmafru. I sin självbiografi beskrev hon sorgen över att aldrig ha haft något kvinnligt nätverk. Det kan ju inte sägas nog ofta hur många osynliga manliga nätverk det finns, fast ingen kallar dem nätverk. Det bara händer liksom, de ger varandra jobb och lägger ut bananskal att halka in på. Några av de evergreens Britt Lindeborg varit inblandad i är Lyckliga gatan, Judy, min vän och Mitt sommarlov. Hon borde stå staty hemma i Hagalund.
Vad gör du i övrigt 2019?
– Roligt nog är det ett enormt intresse runt boken och jag förhandlar med olika aktörer om diverse spinoffer. Annars producerar jag just nu radioserien Fejk (UR) som sänds i sommar i P4. I år tittar vi på historieskrivningen runt bland andra Rosa Parks och Gustav Vasa. Vad är rykten och fakta och hur byggs ikoner? Jag skriver också om schlager och politik i Svenska Dagbladet, så nu är det mycket kring Eurovision Song Contest. Dessutom har jag nyligen släppt en vinylsingel med mitt band 500 mil, och vi har också nya låtar på gång.
Fotnot: Anna Charlotta Gunnarson gav 2014 gav ut boken Popmusik rimmar på politik.
Lars Nylin
Foto Jessica Segerberg
