The Great Divide. Det stora skiftet. Lite så blev känslan för MI:s Lars Nylin efter Grammis 19. Det var galan där priset slutligt tog klivet in i streamingeran med vassa reaktioner i vissa läger som följd.
Pling. Pling. Pling. För en gångs skull hade jag ljudet på i mobilen timmarna efter Grammis och messen plingade in så där ljudligt grafiskt som de gör i TV-deckare. Hade det varit en deckare hade det stått i rutan saker som: ”Z.E. årets artist – skämtar någon med oss?”, ”Vad var detta?” eller ”Har ens DU hört talats om någon av vinnarna?”
Alla har rätten att diskutera standarden på svensk populärmusik inklusive vinnarna vid Grammis. Men de reaktioner jag upplevde efter de trevliga timmarna i Annexet är för mig något annat. Det var tecken på streamingeran nu totalt slagit genom även i Grammis. Eller YouTube-eran om man så vill, det är bland videorna och lyrics-klippen på YouTube som den nya generationen märks först och många fall störst.
Det fanns även i år många typiska albumartister bland vinnarna (Sarah Klang, Hurula, Neneh Cherry, Amanda Ginsburg, Tribulation, även Robyn) men mest spotlight riktades mot de som kommit fram efter paradigmskiftet. Inte minst i reaktioner som de fick min mobil att guppa ett bra tag.
Även jag kan ifrågasätta om svensk hiphop generellt håller samma jämförelsevisa nivå som exempelvis svensk metal eller svensk electro. Även jag kan sucka eller mer över våldsromantik. Men man bör aldrig – a-l-d-r-i-g – torgföra åsikter om att de belönade namnen och andra är ”okända”. I dag, till skillnad mot förr, finns lättåtkomlig statistik som omedelbart bevisar sådana påståenden totalt fel. Det är bara så att när framgång förr syntes på kvällstidningarnas nöjessidor finns fakta i dag på helt andra håll.
I vissa fall är det dessutom ren arrogans att påstå nämnda artister som marginella: Jireel har i Cataleya en hit som är tidlöst stor oavsett era – dessutom har Jireeel ihop med Hov1 i form av Pari haft en hit som letade sig rakt ut i folkhemmet. D v s det nya folkhemmet, inte det där med krav på bruna bönor och en Volvo i garaget.
Slutsats: ifrågasätt gärna kvaliteten på musiken, men sortera gärna undan det där om ”smalt” och ”PK-prylar” någonstans svåråtkomligt beläget.
*
En vinkel till på Grammisefterspel. Jag såg en branschperson skriva på Facebook: ”Samtliga Grammisar delas ut och väljs av multibolagen som helt styr Sveriges musikliv.” Efter 30 år i juryn, många av dem i den avslutande ”specialjuryn”, har jag ännu inte upplevt det där momentet när ”multisarna” kommer in i jurysammanträdesrummet och bestämmer vilka som ska vinna. Däremot så har jag ett antal gånger upplevt majorrepresentanter efteråt vara frustrerade över att inte vinnarna varit bredare och folkligare. Men den reaktionen är nog inte lika spännande för min citerade branschbekant ovan.
*
Intressant om fortsatta processen med EU-direktivet på Complete Music Update finns här.
*
Elisabet Widlund Fornelius, VD Musikförläggarna, replikerar i samma ämne på Breakit.
*
Billie Eilish. Vilken enorm begåvning. Känns just nu som det mest konstnärligt spännande unga löftet i popmusiken sedan…någonsin? Nya singeln Bury A Friend tar Eilish ännu längre från initiala jämförelser med Lorde eller Lana Del Ray. Vad jag kan minnas den mest sparsmakat intrikata världshiten sedan Laurie Andersons Oh Superman. Becksvart, totalt avskalad, men ändå så grymt vacker. Och jag som trodde jag var lite trött på vocoders och hiphop-beats.
*
Skivbolaget Startracks fyller 25. Vi återkommer om det, i väntan på detta en sammanfattning i Gaffa.
*
Och ännu mer grattis: Razzia Records fyller 15!
*
Ett grattis bör också skickas i riktning Universal. Årsbokslut för 2018 kommer på torsdag men redan i samband med Grammy i söndags sändes signaler om ett mycket framgångsrikt år. MBW har sammanfattat.
Lars Nylin
