Darknet har vi en uppfattning om som något svart i alla bemärkelser. Men får man tro vissa opinionsbildare så är även ”vanliga” internet på väg att bli svart som natten. Det är därför ingen skräll att det nya upphovsrättsdirektivet i EU, i sin nuvarande form klubbat 1999 och till stora delar dammigt oapplicerbart, drar ut på tiden.
Men även luttrade förhandlare lär sucka över läget just nu. I fredags klev ytterligare nationer fram med ”om” och ”men” kring de omskrivna ”artikel 11” och ”artikel 13” i det skisserade nya direktivet.
De paragrafer som extremt förenklat bättre ska täcka bl a ett antal centrala långsiktiga intressen för alla som investerar kreativitet och pengar i musikrättigheter. Men det är också dessa skrivningar som högintensiva tyckare anser riskerar leda till mer eller mindre nedsläckning av nätet.
Nu talas det om nya besked i mars. Men det finns t o m de som jublar över möjligheten, läs risken, att direktivet som det ser ut i dag får kastas i papperskorgen. Det vore ett katastrofalt steg tillbaka till ruta ett eller i värsta fall ruta minus.
Nästa vecka kommer MI:s expert i ämnet, Daniel Johansson, att titta närmare på vad som hänt och inte hänt i den nu pågående EU-rundan. Ni som följt Daniels tidigare analyser av ämnet vet att ämnet kommer att belysas från ett antal vinklar.
Det behövs för att ge något slags helhetsbild. För det är självklart ytterst komplicerat att hantera detta heltäckande, men samtidigt smidigt, när musik kommit att bli del av en mashup-kultur.
Men frågetecken om detaljer får inte leda till att förnyelsen av självklarheter placeras i absurd långbänk.
Det är rätt talande att YouTube inte ens existerade när det gällande direktivet sattes. I dag är YouTube genom sin ägare Google/Alphabet den part som satsar mest på lobbying mot centrala delar av det vi på upphovsrättssidan ser som mer eller mindre nödvändiga för musikindustrins långsiktiga överlevnad.
Glöm inte att puffa på din närmaste EU-parlamentariker, Sverige tillhör de som bromsar och tvekar. Och glöm inte att läsa Daniel Johanssons uppföljning nästa vecka.
*
Vi har fått en ny kulturminister. Det gick knappast att missa. Sociala medier och även traditionella medier svämmade över av invektiv mot Amanda Lind. MI är knappast ytan att analysera en kulturminister så jag nöjer mig med att konstatera att det är förvånansvärt hur många som sågade utnämningen utifrån:1) Linds frisyr (”Looptrop har blivit kulturminister” skrev en kulturjournalist moget), 2) Att Lind inte arbetat med kultur på riksplanet och inte är ”känd” i Stockholm.
Jag menar vi har ju en försvarsminister från Borlänge som accepteras av de flesta läger, han är en före detta journalist som gjorde 57 dagars värnplikt. Innan det hade vi en finansminister med käck hästsvans. Just sayin.
Kulturdepartementet är nu heller knappast det departement som finns närmast musikindustrin. I det perspektivet är det intressant, och möjligen trist, att Mikael Damberg lämnar näringsdepartementet. Efterträdaren som näringsminister, Ibrahim Baylan, har åtminstone inte hittills visat något större intresse för vare sig populärkultur eller tech-startups, det sistnämnda har ju blivit en allt viktigare aspekt på musikindustri. Exakt hur det kommer att se ut på handelsdepartementet, med Ann Linde, en annan industribekant, är inte helt klart när detta skrivs.
*
Apropå ministrar så återkommer alltså Anders Ygeman till den rödgröna regeringen. Han har gjort sig bekant för ett stort intresse i svensk postpunk och rockpoesi (favoriter: Thåström, KSMB, Lars Winnerbäck). Däremot så hade jag helt missat att den nye digitalministern har en historia som hacker och t o m varit redaktör för en tidning med just det namnet. Vi får se om det är en bra eller dålig sak.
*
Spotifys nya funktion för att kunna blockera ej önskvärda artister kan verkligen komma att förändra spellistelandskapet. Läs om det i Daniel Johanssons spalt denna vecka.
*
Jag missade P3 Guld i helgen men har sett hyllningen av Avicii efteråt. Välgjort och rörande.
*
John Fogerty och Alice Cooper klara för Sverigespelningar i sommar. Ulf Lundell har annonserat sina sommardatum. 1975 kom tillbaka, allt är förlåtet! (OBS: Jag älskar seriöst alla tre nyheterna).
*
Sist men inte minst: Sharon Van Ettens nya album Remind me Tomorrow [Jagjaguwar/Playground] kommer att tillhöra årets bästa. Det stod klart redan efter en en lyssning, efter flera är den rent magnetisk. Van Etten kliver på sitt femte album fram som den intressantaste skildraren av liv i och omkring New York 2019, genier från hiphop till Springsteen får ursäkta. Som en melodiös P J Harvey eller en mer maskindriven och edgig Lana Del Ray. Starkt.
Lars Nylin
