Taylor Swifts färska avtal med Universal Music är rubrikvänligt i många aspekter, skriver MI:s Lars Nylin.
Att Taylor Swift skrivit på ett avtal direkt med Lucian Grainge & co Universal Music kom faktiskt som en överraskning för undertecknad.
Upplägget hos Big Machine i Nashville tycktes från läktaren idealiskt. Ett tätt samarbete med just Universal gav Swift världen – samtidigt som det mindre bolaget syntes som en trygg plattform för inte minst de uppmärksammade krav på Spotify och Apple som branschmässigt på senare år blivit minst lika uppmärksammade som Swifts musik.
Men efter sex album och 14 år på Scott Borchettas etikett Big Machine har nu steget tagits en vecka efter att hennes avtal löpt ut.
Överlägset mest uppmärksamhet i breda medier får i dag de krav på Universal som Swift uppenbarligen ställt om framtida (läs: snart) utbetalningar av de pengar det Vivendi-ägda bolaget får när de säljer sina 3,5 % ägarandelar av Spotify.
Swift har enligt rapporteringen haft som en dealbreaker att dessa pengar går till Universals kontrakterade artister, oavsett om dessa har förskott kvar att recoupa eller ej. Sony och Merlin har ryktesvis gjort just så efter sina försäljningar medan enligt uppgift Warner har recoupat i de fall artister legat på minus.
Taylor Swifts roll som del i ett eventuellt nytt tänk i avtalssammanhanget, åtminstone i USA, är ganska självklart ett huvudnummer för de som tittar på musikbranschen utifrån.
Inne i densamma kan man även se något klart intressant i att Taylor Swift inte väljer att bli helt sin egen nu när avtalet med Big Machine är avslutat.
I en tid när det heter att skivbolagen allt oftare hoppas över i branschkedjan är det givetvis högintressant att en av världens kommersiellt största artister väljer att tvärtom inleda ett tätare samarbete med ett sådant.
Oavsett om man sitter i toppen av en major eller driver sin lilla indie anser denne tyckare att det borde vara en trevlig signal.
Oavsett detta, Taylor Swifts nya avtal kommer att bli ett intressant riktmärke att följa framöver.
*
Stor klättrar till 4 på Sverigetopplistan. Linnea Henriksson får stor (förlåt) uppmärksamhet efter att ha gjort om en av hans låtar på ett lysande sätt. Det är helt klart Stors år i Så mycket bättre, hur många såg den komma?
*
Nu börjar årsbästalistorna komma i musiktidningarna. Det sviktande intresset för album har till synes ännu inte påverkat de tidningarnas redaktörer. Det ska bli intressant att se om svenska plattor förekommer så pass ymnigt som förra året. Och varför inte, Ghost och Robyn har gjort album av den kalibern. För att bara nämna två.
Lars Nylin
