20 april 2018. En av de svartaste dagarna i svensk populärmusik. Nyheten kom att Tim Bergling avlidit i Oman. Hans miljoner fans, musikbranschen och givetvis i synnerhet hans familj hade gjort en förlust som det ännu en månad senare är omöjlig att greppa. Men beskedet satte också fart på en diskussion som det är mycket rimligare, och helt självklart att greppa.
Det handlar om ansvaret för de som finns runt en begåvning som Avicii. Var börjar och slutar detta när någon drivs av en framgångsiver bortom det rimliga?
Vissa hittar i dokumentären True Stories en sanning att Aviciis manager Ash Pournouri bar ett stort ansvar när Bergling någon gång mellan genombrottet 2011 och 2016, när de två gick skilda världar, gick snett.
Men så enkel är givetvis inte kontexten. Det finns även ett före de två ens möttes, det finns många dimensioner på tiden när de samarbetade, det finns i det här fallet också ett uppenbart efter, när Bergling jobbade med andra, och till sist hamnade vid sitt becksvarta beslut.
Den här komplexiteten tittar den alltid skarpe Jan Gradvall på i en krönika i DI Weekend. Gradvall börjar med ett exempel på en manager, Tom ”Colonel Tom” Parker, som med cyniska metoder tog Elvis Presley från att vara en regional stjärna till att bli en global fixstjärna, att processen sänkte Elvis är historiskt uppenbart. Men var startade och slutade Parkers ansvar för detta? Elvis var ju inte direkt emot att bli stjärna. Vid det frågetecknet växlar Gradvall över till Avicii.
Gradvalls krönika om de visionära doldisarna bakom stjärnorna har satt fart på ett antal trådar i i sociala medier. Vissa förfasas, anser att det är uppenbart att Berglings hälsa inte sattes i centrum. Andra tycker att Gradvall klarögt påminner om att för varje begåvad stjärna finns team och även teamledare/managers/skivbolagschefer/förlagsbasar/livebokare som går artistens ärenden, men även sina egna, givetvis.
Intressena möts inte alltid. Ibland för att de nämnda inte har blicken och kunskapen, eller är rent krassa och cyniska. Men minst lika ofta för att artisten i fråga är den som vill ännu mer, till nästan varje pris.
En mycket intressant och viktig diskussion. När de spontana känslorna lagt sig kommer MI att titta närmare på ett ämne som alltid måste finnas högt på agendan.
Läs Jan Gradvalls krönika här: https://weekend.di.se/gradvall/visionara-doldisar-bakom-superstjarnorna
*
YouTube Music. Hur många versioner har vi det vid det här laget? Kommer denna reklamfria version vara det som gör att vi börjar välja YouTube som musikbibliotek istället för exempelvis Spotify? Jag tvivlar, bruset är för stort på miljardtjänsten, tror jag. Missa inte Daniel Johanssons analys på annan plats i MI. Däremot är det utan reservationer lysande att YouTube stärker credits-biten.
*
Den i veckan bortgångne Tom Wolfe skrev extremt lite om musik, men förändrade i grunden hur det skrevs om musik. Inte minst hans påverkan på stilen i tidningen Rolling Stone influerade musikjournalister världen över, i Sverige i tidningar som Schlager, Nöjesguiden, Pop och Sonic. En av många artiklar på temat: https://www.rollingstone.com/culture/features/toure-tom-wolfe-changed-music-journalism-w520363
*
Kraftwerks Man Machine fyllde 40 häromdagen. Det kan inte finnas särskilt många album som påverkat så många genrer som detta. Danke schön!
*
Grymt spännande att Robyn är på gång med nytt album. Det senaste kom år 2010, med tanke på vilken transformering musikbranschen gått genom sedan dess känns det som en annan tid.
*
Missa inte att Tove Styrke har levererat några av de starkaste svenska poplåtarna på mycket länge.
*
Till sist liten egotripp: undertecknad är med i en aktuell TV-reklamkampanj för AMF Pension, med Magnus Ugglas Kung för en dag i huvudrollen. Det är sanslöst vilket genomslag en marginell TV-medverkan fortfarande kan ha. Jag får vara med om allt från autografförfrågningar till dem som undrat om det är Hitlåtens historia jag varit med i. Tur att man oftast för en anonym tillvaro i skrivbordets trygga skugga.
Lars Nylin
