28 år. Nästan som mina egna barn. Perspektiven blir bortom det becksvarta.
När nyheten om att Tim Bergling lämnat oss kom trodde jag först på en så kallad hoax, en bluff. Visserligen hade han sänt nakna signaler om att må dåligt, inte minst i beslutet 2016 att sluta turnera och i förra årets dokumentär Avicii True Stories.
Men jag, och gissar många med mig, hade ändå vaggats in i bilden att han de senaste åren tagit bättre hand om sig.
Men det var ingen hoax. Den största svenska stjärnan ur streamingeran, och en av de effektivaste svenska hitleverantörerna alla kategorier, är borta, med så mycket ogjort av liv och musik. Det går ännu inte att ta in.
Jag kände inte Tim, inte alls. Har bara haft några ytliga samtal om singelsläpp och musikbransch som representant för MI. Men jag låter ändå denna text bli en gnutta personlig eftersom han av tillfälligheter kom att kännas som en vag bekant.
Min dotter gick i samma skola som Tim gått i något år innan. Vi bodde bara något kvarter från honom. Såg honom ofta på gatan. Redan när hans allra första singlar släpptes tisslades det bland föräldrar och andra om att något stort var på gång. Jag begrep inte ett skvatt. Sorterade det under sådant som det tisslas om på alla skolor när någon före detta elev får minsta uppmärksamhet. Att han hade kändisar i familjen och omkring sig adderade säkert, tänkte jag, mummel mummel.
Detta fram till att Seek Bromance släpptes med sång 2010. Plötsligt föll pop-poletten ner även för mig. Avicii blev mer av en ”vanlig artist”, något jag kunde relatera till. Med Levels och samplad sång av Etta James 2011 stod det klart: Sverige hade inte bara fått en lovande DJ och producent, här bubblade en låtmakare att jämföra med de stora, från Björn & Benny till Max Martin. Min son dyrkade honom, jag fick tillåta mig att skicka iväg sonen på konsert trots att läktare rasat strax innan och man visste ju hur det kunde gå till på de där rave-festerna…Avicii gjorde mig för första gången till en ”Beatles-förälder”. Men till skillnad från undrande Beatles-föräldrar på 1960-talet tvekade jag inte om att det Avicii gjorde var rasande skickligt.
Med Wake Me Up 2013 kunde ingen trovärdig ifrågasätta den analysen. Man hade tillåtelse att anse låten lättsmält. Men insåg man inte den allmänna pop-storheten i den borde man avstå kommentarer, menade jag karskt i MI. Madonna och andra världsstjärnor underströk den bilden genom att bjuda in eller i största allmänhet hylla Bergling. Strax var Wake Me Up den mest streamade låten på Spotify. Någonsin.
Så kom mörkret. Eller rättare sagt, det blev offentligt. Stressen, pressen, nerverna, trycket, botemedlen, kroppens reaktion.
Dokumentären av Levan Tsikurishvili var smärtsam att se innan Tims död. Nu blir den fysiskt jobbig, jag måste erkänna att jag inte klarade det. Avicii:True Stories finns dock på SVT Play till 30 juli. Innan det ska den ses igen. Det förtjänar en av de största svenska popstjärnorna genom tiderna. Som hade så mycket ogjort.
Att se hur Avicii nu totalt dominerar topplistor blir mitt i bedrövelsen en påminnelse om skalan i den kärlek han fått och kommer att få från sina miljoner fans över hela världen. Möjligen något slags tröst.
Lars Nylin
