Den är en av branschens viktigaste framtidsfrågor, nu hamnar den åter i focus. MI:s Lars Nylin om ”Safe harbour” kapitel femtioelva. Men även om Hov1 och tidernas viktigaste svenska låt.
Varje nyhet om pengarullning kring Spotify möts av en högsommarhet debatt om hur pengarna från streaming fördelas. Det är märkligt nog betydligt tystare, ofta kan man höra en skivspelarnål falla, kring en av musikbranschens viktigaste frågor om vi talar fördelning och pengaflöden: kravet på att stärka ersättningen från plattformar som YouTube. Medan man i exemplet Spotify givetvis kan och ska diskutera fördelningar av stora summor är det i fallet YouTube – vi kan lika gärna fokusera på denna gigant – så illa att inte ens den totala summan som fördelas är mer än en tummetott.
Detta beroende på så kallade ”Safe harbour”-regler som sattes utifrån den internationella e-handens premisser på 1990-talet. Det gör att tjänster som YouTube i dag inte hålls ansvariga för vad användarna laddar upp så länge de har något slags ”take down”-system, i YouTubes fall verktyget Content ID.
Musikbranschens rättighetsorganisationer menar att detta skapar ett ”value gap” om man jämför ersättningen från streamingtjänster med exempelvis YouTube. Musikindustrin har tidigare sammanfattat skillnaderna, de består, de är absurda.
Organisationer som IFPI och IMPALA är seriöst oroliga att tech-branschens lobbyverksamhet håller på att vattna ur EU-kommissionens nya copyrightdirektiv och har nu återigen tillskrivit nämnda organ för att få punkt 13 i direktivet, det som handlar om safe harbour, att skärpas betydligt.
Det skrivs bland annat: “The proposed law should seek to correct the ongoing unfairness in the marketplace by establishing legal certainty and ensuring effective protection of creators and producers’ rights vis-à-vis user-uploaded content services”.
Vad vi i branschen kan göra? Vi kan om inte annat retweeta vad exempelvis svenska Ifpi den närmaste tiden twittrar i ämnet. Personligen skulle jag, om jag stötte på en makthavare vid Brysselterminalen, grabba denna mjukt i hampan och milt fråga: ”Vad fan är detta egentligen, d v s utöver att det är absurt?”.
*
En nästan fullsatt buss 54 på väg från Fridhemsplan. Plötsligt sjunger/rappar alla i bussen Hov1:s nya titellåt Gudarna på Västerbron. 25 tonårstjejer kan varje ord. När jag fyller på en fras jublar alla tjejer omkring mig och ger high-fives. Hade jag inte insett genomslaget i Hov1 innan gjorde jag det där. Men egentligen räcker det att titta på veckans Sverigetopplistan. Stockholmsgänget dominerar på ett sätt som bara Ed Sheeran eller Justin Bieber brukar göra. Senast en svensk akt gjorde något liknande var troligen så långt tillbaka i tiden som Veronica Maggio och Satan i gatan. Fascinerande, grattis Henrik Hansson (läs MI:x intervju från förra veckan här) och andra på Universal.
*
Amerikanska Rock’n’Roll Music Hall of Fame har infört ett helt nytt kriterium för inval. Intill Dire Straits och andra valdes i år även in sex låtar som betytt ohyggligt mycket för populärkulturen utan att upphovspersonerna nödvändigtvis själva någonsin kommer att väljas in. Ett exempel: Steppenwolfs Born To Be Wild.
Roligt tankeexperiment: vilka motsvarande svenska låtar skulle först väljas in? Mitt spontana första förslag: Ted Ströms Vintersaga. Skriv gärna och berätta vilka låtar DU skulle vilja se i Swedish Music Hall of Fame. Undertecknad sitter i juryn så jag kan lova att vi gärna gör ett tankeexperiment i sociala medier kring frågan. lars@musikindustrin.se.
*
En tankeväckande krönika efter alla trista In memoriam på sistone. Glöm inte att hylla medan tid finns. https://www.dn.se/nyheter/sverige/bengt-ohlsson-hyllningarna-ska-inte-behova-komma-for-sent/.
Lars Nylin
