Tillbaka till brottsplatsen. Nåja, men några lätt mörkskygga saker hände säkert när Grammis 1988 återkom efter lång paus och den gången valde Vinterträdgården i Grand Hôtel som miljö.
Korrekt, Grammis var faktiskt tillbaka på Grand tillfälligt redan år 2005. Men med tanke på det enorma skifte som skett i branschen sedan dess kändes det faktiskt som lite av en nystart när vi i torsdags åter vandrade in i de glittriga salongerna vid Blasieholmskajen.
Detta i synnerhet som TV inte var med och det därmed ofrånkomligt blev den känsla av firmafest som Grammis alltid stämplats med, men som ändå lite försvann under de mest storskaliga åren på 90-talet.
Jag trivdes med att vara tillbaka. Såväl före, under som efter galan. Trots att jag hamnade i bakersta hörnet under teatersittningen för själva galan, det blev mer skärmtitt än scendito, fanns där en intimitet som stundtals kunde tas för exklusivitet, något som landets mest prestigefyllda musikpris förtjänar.
Under nummer som Annika ”Säkert!” Norlin, #MeToo-påminnelsen och den tårdrivande ceremonin med Kenneth Gärdestad var det som att underverk skedde i ens eget vardagsrum.
Den intima känslan gjorde tyvärr också att minusen blev mer uppenbara: trots alla fantastiska mammor och släktingar hade jag givetvis velat se Zara Larsson och Noonie Bao på plats – ja Thåström också såklart, men där ingår det i brandingen att han ska utebli. Som vanligt var även tacktalen torftiga på gränsen till skämskudde, men det är ju något man numera tar för givet. Där blev kompensationen alla kvinnliga vinnare, det måste väl ha varit rekord?
De Grammissansvariga står nu inför att ta detta nytrevliga vidare så att det även når omvärlden med stor kraft. Någon form av livesändning räknar jag kallt med trots riskerna i åter minskad intimitet. I mitt flöde på Facebook skrev någon att Spotify borde livestreama, det kanske är en plan. I dessa app/stream/play-tider finns det fler alternativ och de ökar i antal varje månad.
Om jag hoppas att Grammis nu blir kvar i Vinterträdgården ett slag? Ja, varför inte, trots viss trängsel och hög faktor av korridorspring är det en glimrande miljö med associationer till musiknotabiliteter mer än hundra år tillbaka i tiden.
Men många av de plus som Grand har ägs också av några ärevördiga salonger några hundra meter bort. Lokalerna där August Strindberg en gång hängde i ett rött rum. Till Berns gick Grammis 1989 följt av några av prisets allra vackraste år.
Jag skulle inte gråta över ett återvändande även dit. Men de som fördelar redan få platser till Grammis skulle väl då behöva gå i ide ett kvartal efter galan…
*
När jag häromåret flyttade till en närförort till Stockholm pekade en okänd dam på det lokala caféet en gång på en tjej några bord bort och viskade: ”Hon där heter Sarah och kommer en dag att bli landets största sångerska.” Jag glömde helt bort detta flyktiga påstående tills Sarah Klang förra året började märkas på såväl Spotify som prestigefyllda festivaler. I dag är Sarah tillbaka i det Göteborg där hon inledde sin unga karriär och när debutalbumet Love In The Milky Way (Pangur Records) visar sig vara ett underverk av lika delar Mama Cass, Glen Campbell och Dolly Parton får jag nöja mig med att berätta för barnbarnen att jag ett kort slag var granne med henne i Hägersten. De kommer att bli lika storögda som jag är just nu. Frågar ni mig är detta det starkaste nya namnet i svensk populärmusik just nu.
*
Lena Willemark fick Expressens musikpris i veckan. Extremt välförtjänt.
*
Det hann inte mer än lugna sig en aning med frågor i mailen från hela världen om Max Martin och Shellback innan motsvarande frågor började ramla in om Noonie Bao. Trevligt.
Lars Nylin
