NYLINS 2017 Det verkliga skiftet

2017 var året när det definitiva steget togs. Från den albumbaserade artistinriktade eran till en situation där låten regerar. För en svensk känns det som att detta varit på gång i åratal. Men det var nu det definitivt hände, vilket inte minst märktes vid juryarbetet inför Grammis 18.

Det betyder inte att det inte längre finns albumorienterade artister med långa karriärer. I genre efter genre kommer det fram nya namn som tänker som artister har gjort sedan albumet som vi känt det slog genom på 1960-talet. Men när denna sorts artister vid dagens slut fram till nyss ändå dominerade årslistor – konstnärliga likväl som kommersiella – blev 2017 ett år när det inte alls fanns lika tydliga mönster. Det enda mönstret som var uppenbart var att låten och hiphop (mer om det senare) regerade.

Hittills har denna lilla årskrönika handlat om det vi branschen kallar för ”frontline”. Internt på bolagen, i synnerhet de stora, var ett minst lika intressant mönster att katalog, även djup katalog, stod för stora delar, troligen majoriteten av omsättningen.

Om låtfokus var en återgång till mönster från eran innan Sgt. Pepper’s är katalogfokus i denna omfattning något helt nytt. Jag sitter inte med siffrorna i knäet, frågan är om någon har dem, men törs påstå att katalog aldrig stått för en så stor del av årsboksluten hos majors, inte ens under åren med mest av ”Nice Price” och liknande kampanjer.

I det så dominanta streaming-sammanhanget märks det senare primärt endast i statistik över antalet miljoner låtar på tjänsterna. Det man får serverat när man klickar in på tjänsterna är precis så topp 100 och ungt som den generaliserade bilden av streaming ofta är för ”vanligt folk” – den primära målpubliken för steaming tycks ibland knappt röstberättigad, det är mycket tydligt i vilken tidshorisont det är på dagens investeringar.

Det kan tyckas sanslöst efter tio år med sådant totalt genomslag för Spotify att jag fortfarande regelmässigt stöter på musikintresserade som överraskas av att det finns klassiskt och jazz på tjänsten. Många blir till och med glatt förvånade över att det finns nischad rock från innan CD:ns genombrott på 80-talet.

Tech-aspekten på 2017 lämnar jag annars till kollega Daniel Johansson att analysera, det gör han alldeles lysande i en krönika härintill.

Apropå vad Daniel skriver där kan det däremot inte nog många gånger understrykas att det internt i branschen finns många skäl att se över hur intäkter och fördelning i den nya ekonomin kommuniceras.

Det ska gudarna veta att det inte är lätt att hänga med i svängarna när den nya ekonomin svänger sig med tech-termer som det behövs ett par betyg från Chalmers för att hänga med i. Till sist blir det något luddigt om ”du vet dom där algoritmerna…” och det är ju knappast algoritmerna som skriver avtalen mellan tjänsterna och musikbolagen.

Mitt starkaste minne av branschen 2017 fanns dock på ett helt annat område. #MeToo kom som en stormvind. Vad som inte rubbats på decennier förändrades förhoppningsvis i sina grundvalar på några få veckor. Det vore ytterst naivt att tro på en total justering, så god är inte den värld vi vandrar på. Men en rejäl rubbning av nedärvda strukturer kan vi hoppas på. Det märks redan i tillsättningar, styrelser, attityd. Låt det fortsätta så. Punkt.

Nyligen tog MI som en indirekt följd upp rankingen We Got The Power! över musikbranschens viktigaste kvinnor. Precis som förr muttrade något om särskiljandet i en sådan lista. Jag kan köpa, invändningen, men vidhåller att plus vida överväger minus.

För att återgå till musiken var 2017 också året när hiphop tog över som odiskutabel tidsmarkör inte bara i USA utan även i övriga världen. Något som bubblat länge, sedan millennieskiftet och mer, illustrerades nu allmänt på topplistor och även i bokslut hos musikbolagen. Hur det ser ut globalt med livemusik inräknat är en annan sak. Där kan säkert rock fortfarande dominera, det är hos oss medelålders den största köpstyrkan finns för konsertbiljetter. Men i fronten, som tidsmarkör, är det Kendrick Lamar och andra som gäller. 2017 var året när jag inför 17-åringen därhemma kände mig lastgammal genom att namedroppa akter som Nas eller Dr Dre, namn som till bara häromåret var smarta referenser för en cool klick.

Till sist lite om mitt egna musikår. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så svårt att välja favoriter. Trots att jag personligen privat rör mig i genrer som fortsätter i gamla spår – ni vet, albumtänk, ca 12 låtar, merparten angloamerikanskt och ”vitt” – var helhetsbilden suddigare, på ett spännande sätt, än någonsin tidigare.

Så sent som i fjol hade jag hörnstenar och ikoner som Bowie, Cohen, Radiohead och PJ Harvey att bygga årslistan kring – det var lite talande att Bowie gick bort tidigt 2016 och att Kent avrundade året med att sluta.

2017 krävde för mig en helt annan ansats för att summera i listor. Till sist hade jag suddat bort så mycket att det som huvudnummer i denna krönika fick bli en topp 10 över album, som ett slags hyllning till det formatet.

Det blev som vanligt mycket av poetiskt becksvart i rakt nedstigande led från 70/80-talets postpunk och konstrock. Men även ett antal namn som är med och formar nya genre- och generationsbefriade uttryck. På många sätt känner jag mest för positionerna 4, 7 och 10 på denna lista. Men när jag är ärlig mot mitt eget 2017 blev det ändå så här:

ÅRETS ALBUM

1. The War On Drugs A Deeper Understanding

2. The xx I See You

3. Thåström Centralmassivet

4. Lorde Melodrama

5. Gang of Youths Go Farther In Lightness

6. Säkert! Däggdjur

7. Perfume Genius No Shape

8. Cigarettes After Sex Cigarettes After Sex

9. LCD Soundsystem American Dream

10. Fever Ray Plunge

ÅRETS LÅTAR