Så har svensk musikindustri som de flesta MI-läsare säkert redan sett fått sin första uppsägning i följd av att #M
eToo-rörelsen pekat ut missgrepp.
Ni får inte läsa särskilt mycket om detta i MI av den enkla anledningen att vi aldrig skildrar rykten om brott och missdåd hur offentliga de än må vara. Vi har som liten frilansande redaktion vare sig resurser eller som arbetsbeskrivning i vårt uppdrag att syssla med sådant, oavsett bakgrunden.
Blir det rättsliga processer, som i fallet med Tambourine-härvan häromåret, skildrar vi däremot vad som händer, och skulle det bli rättsliga följder av #MeToo-kopplade anklagelser är det självklara inslag här.
Men det hindrar inte oss att reagera som branschpersoner och människor. Personligen hamnar jag då i reaktionen: Lika lätt som det är att kritisera dessa missdåd, lika komplext är det att peka på exakt när och på vilka grunder det skulle ha kunnat stoppas. Av begripliga skäl är det ytterst få missgrepp som anmäls, förhoppningsvis blir det mindre skamladdat efter #MeToo.
Men just nu står bolag inför faktum. Akut är det då helt centralt att det ageras resolut och utan omskrivningar när exemplen är solklara. I fortsättningen måste riktningen vara att utan glidningar på alla möjliga och omöjliga sätt arbeta för att snarast möjligt radera bort nedärvda sunkiga attityder och strukturer.
Jag hör tecken på att det dragits rejäl lärdom av vad som kommit fram nu, både i långsiktiga strukturer och i akuta beslut. Detta händer i så fall givetvis för sent, men det är inte en dag för tidigt att se till att det inte slätas över och framförallt inte upprepas.
*
FST och SKAP friades på alla punkter i den så kallade ”Muthärvan” vid Stockholms Tingsrätt. Vissa har redan hunnit reagera med förvåning, man trodde verkligen att inblandade organisationer och anklagade myndighetschefer skulle få sig ett antal näsbrännor för de lagbrott som möjligen fanns att finna i de bjudmiddagar som det juridiskt handlade om.
Personligen tycker jag att processen varit smått bisarr. Inslaget häromåret i Sveriges Radios ”Kaliber” som låg till grund för processen var i sig en intressant inblick i hur kulturellt nätverkande går till och vad det kostar. Men om det så kostat för mycket – ”Friande dom kring lyxiga bjudmiddagar i musikbranschen” skriver Dagens Nyheter i en färgstark rubrik – kan jag från en plats på läktaren inte komma ifrån att kritiken i mångt och mycket handlat mer om vendettor än om en godhjärtad önskan att lagen ska följas.
Vendettor som liknar den fejd jag har med en granne på landet. Han anser att jag har en bättre utsikt över skog och åkrar än han, därefter försöker han på alla sätt försvåra livet för mig och stugföreningen trots att det i slutänden mest kostar pengar för oss alla.
För mig tycks det som om kritikerna främst utgår från sina personliga särintressen och åsikter om enstaka företrädare för organisationerna än att man har fokus på det som verkligen kan diskuteras i upphovsättsammanhanget 2017.
För självklart finns det sådant som måste debatteras, förändras och utvecklas när musikindustrin och inte minst upphovsrättssammanhanget går genom det största paradigmskiftet någonsin.
Jag blir inte överraskad om den friande domen överklagas.
Jag menar att DET om något skulle vara slöseri med tid och pengar.
*
Så till sist över till skälet till att vi alla samlas i musikindustrin, hoppas jag. Kärleken till musik.
Tiden har kommit för att summera musikåret 2017. Och oj, vad det hänt saker, för att använda ett favorituttryck – oj, alltså – från SVT:s fotbollsexpert Glenn Strömberg.
Jag inser att det är ytterst få album som jag hört i sin helhet detta år. Under 2017 togs åtminstone för denna penna det definitiva steget när det helt började att handla om låtar, rekommendationer i sociala medier, liksom givetvis spellistor – egna, andras eller Spotifys allt skickligare nischlistor.
Tendensen har funnits länge i de mest samtida genrerna, nu spillde den över även till mer roots-orienterade genrer. Så här låtfixerad har nog inte musiken varit sedan slutet av 1960-talet och åren när Dylan, Beatles och slutligen Simon & Garfunkel gjorde oss albumfixerade.
Det ska bli mycket intressant att i detta perspektiv kliva in i årets Grammisjury och andra val som kommer ur den trevliga positionen att få välja årets bästa. Det kommer att bli många överväganden utifrån fem centrala låtar, kriteriet för ett album i Grammis, oavsett hur ambitiöst det totala albumtänket är i det aktuella fallet. Med det dock inte sagt att det inte kommit kompletta album av gammalt snitt.
MI summerar året innan jul. Där finns även möjligheten att tycka till om utländsk musik. Mönstret är exakt detsamma där. Det dräller av fyra plus-album, men åtminstone jag har svårt att hitta motsvarigheterna till förra årets David Bowies Blackstar.
Så typiskt att ett barn av den första albumeran, Bowie, möjligen kanske också avrundade den.
*
Missa inte att sammanfatta ditt eget är med Spotify via https://2017wrapped.com/.
Lars Nylin
