I veckan fick jag plötsligt för mig att det hade hänt. Rockmusiken hade kommit tillbaka på allvar i sin breda, generationskramande bemärkelse.
Under några få timmar tycktes det som om bevisen radade upp sig. U2 släppte smakprov från kommande albumet, Queens Of The Stone Age och The War On Drugs kom med nya kritikerhyllade album som inte ens möttes av cynismer på sociala medier, Hurula regerade på Popaganda, studiobilder av vassa Dolorez Haze fladdrade förbi på Instagram, Thåström kom med ny singel från septemberalbumet, och så fortsatte det, tycktes det.
Visst, exemplen var knappast purunga. Men de var många, och den genomsnittlige hiphop eller R&B-stjärnan är inte heller tonåring.
Jag sansade mig snabbt. Det var bara att kolla med Spotifylistan och Sverigetopplistan eller närmaste bar eller klädbutik för att inse att om någon återkomst för rockmusiken som den breda massans motivator funnits runt hörnet, då har den åtminstone inte klivit runt nämnda hörn ännu.
Och när jag testade tankegången i sociala medier var följdriktigt det bästa svaret det föga bärande: ”Ja, din teori stämmer, Rolling Stones sålde ut Sverigebesöket i oktober på nolltid!”…
Huvudskälet till att fantasin överhuvudtaget dök upp hos en evigt rockmusikbaserad är troligen rena förhoppningar. Hiphop, R&B, electropop i all ära, för en i min generation vore det sorgligt om rockarvet dog sotdöden.
Men det finns kanske även mer vakna och nyktra skäl att spekulera. Dels brukar genrer regera i cykler, i synnerhet om vi talar om de som är markörer i en period. Men jag tror heller inte att jag är ensam om att hoppas på lite friska vindar även in i topplistornas övre skikt.
I Sverige har vi en dynamik redan i att svenskspråkiga tidlösa poplåtar med jämna mellanrum blir breda hits, inte minst hjälpta av fenomen som Så mycket bättre. Men globalt är det i perioder ganska likalåtande same same som gäller i de övre listregionerna. Har det någonsin varit så få genrer representerade på topp 100? Det senare tror jag inte att man behöver vara jurassic för att uppfatta.
Om det sedan blir skruvad electro, frän country eller någon helt ny genre som gör sitt intåg känns ganska egalt.
*
Mer konkret framtid än de inledande fantasierna: det har kommit ut siffror där Goldman Sachs siar i streamingens tillväxt. Som enligt GS blir mäktig. Daniel Johansson analyserar det närmare i sin spalt på MI, personligen upprepar jag bara mitt mantra: låt oss hoppas att även den vuxna publiken växer till rejält. Det vore sorgligt, rent pinsamt om inte även de gamla ikonernas kataloger växte rejält i streamingtjänsterna de närmaste decennierna.
*
Phonofile har som bekant efter att de fusionerat med tyska Finetunes hamnat hos The Orchard och därmed Sony. Mindre svenska bolag hör av sig till mig och är oroade över att de som Phonofile-kopplade ska försvinna i ett hörn hos Sony medan ägarna av Sendr, d v s sammanslagningen av Finetunes och Phonofile, skrattar hela vägen till den berömda banken. Om allt detta har MI varken roll eller kunskap att sia, men det är intressant att något som upprör så många hittills inte skapat utropstecken ens i de sociala medier jag rör mig i.
*
Har ännu bara hunnit kasta några snabba zappögon på nya säsongen av Idol. Spontant gillar jag den lite nygamla juryn. Spontant ogillar jag däremot att det blivit så extremt genomslag av Ed Sheeran-epigoner. Trots att idén med välmenande killar med gitarr egentligen känns ytterst sympatisk. I bästa fall har jag haft otur med de slumpvisa nedslagen i programmet.
*
Ruskigt trist att höra att gitarristen Peter Puders lämnat oss. Vi sågs inte mycket de senaste 25 åren, egentligen bara när gruppen Commando släppte sin fina återkomstplatta häromåret, men innan det fanns ju Peter med överallt med sitt sneda leende och torra humor, liksom givetvis hans gitarr i just Commando, men också hos exempelvis Thåström och Ulf Lundell. Det är inte någon överdrift för att detta sorgliga besked kommit, men jag håller honom nog som min svenska favoritgitarrist genom tiderna. En konstnär med sin pensel, gitarren. Vila i frid.
*
The War On Drugs, A Deeper Understanding [Atlantic]. Jag fattar mig kort: med det nya albumet befäster The War On Drugs positionen som den ganska överlägset starkaste länken mellan då och nu i den sorts rock som Gaffa i sin recension kallar ”papparock”. Tom Petty möter 80-tals-Springsteen och Roxy Music a la Avalon i 2010-talet. Thinking Of A Place, den 11 minuter långa första singeln, är årets låt hittills. Den toppas nog inte på albumet, men det kan inte bli annat än +++++.
*
Taylor Swift toppar Spotifys globala lista med nya singeln och har slagit diverse streamingrekord. I Sverige är vi uppenbarligen ännu inte lika övertygade, in på plats nio på Sverigetopplistan och vid stickprov har Avicii streamat dubbelt så mycket här hemma.
*
Slutligen hoppas jag att många av er var på Live At Heart i Örebro. En av musiksveriges finaste satsningar förtjänar att bli en institution som når även storstädernas branscher.
Lars Nylin
