På lördag är det Eurovision Song Contest i Kiev. Vi tar det en gång till: På lördag är det Eurovision Song Contest i Kiev. I sin veckospaning undrar MI:s Lars Nylin om det inte är ovanligt tyst inför årets final.
I söndags hade Dagens Nyheter en Eurovisionspecial med framsidesrubriken ”Goda grannar – bittra fiender.” När framsidan bläddrades upp vid frukostbordet insåg jag att jag trots min placering i branschen inte påtagligt reflekterat över ESC sedan den svenska finalen i mars. Inte utöver några slarviga skanningar av tvisten kring Rysslands bidrag. Jag har helt enkelt matats med för lite klickfiske för att triggas.
Detta kan säkert bero på att ingen av årets toppnummer erövrat landet. Vinnaren Robin Bengtsson och topplistvinnaren Wiktoria har faktiskt inte med sina låtar ännu övertrumfat sina tidigare personliga Spotifyrekord. Det är mycket långt upp till Frans 73 miljoner för förra årets ESC-finalist. Tio miljoner streams av relativt okända arister ger inga klick, krasst är det ju så.
Lägg till det ett scenario där Norden – utöver Sverige – gått uselt och ”kamratröstande” i gamla öst blivit en snackis och Euro-maffian kanske börjat tröttna? Har mättnaden till sist kommit? Frågar jag mig för en sekund.
Men troligen är det bara jag, inser jag raskt. Finalen av Melodifestivalen hade tidigare i år 3,8 miljoner tittare. Förra årets ESC sågs av 3,7 miljoner. Att intresset plötsligt nu skulle falnat är lika osannolikt som att vi svenskar plötsligt skulle sluta att ta fram grillen så snart det är plusgrader i dygnsgenomsnitt.
Så det lär tända till lite mer framåt helgen. Givetvis förutsatt att Robin Bengtsson tar sig till finalen. Eller är intresset så grundmurat att italienske storfavoriten Francesco Gabbani & co kan locka kvällstidningsorgier som de senaste åren samt 3,8 miljoner svenska tv-tittare?
Tillåt mig ändå att tvivla. Mikael Forsell, allvetare om populärkultur på TT, påminner mig om att det krävs någon av faktorerna att Sverige är arrangör, förhandsfavorit eller representeras av Carola för att det ska bli riktigt drag. Inget av dessa gäller i år. Så något lite rätt tror jag mig ha i min spaning.
*
Warner Music blev först av de stora bolagen att skriva ett nytt avtal med YouTube. Ett internt memo från VD Steve Cooper avslutades med att det bara gått till en begränsad skara, en garanti för att någon i den skaran skulle läcka vidare. Så gjordes också och via Hypebot kan vi nu tal del av Coopers ärliga frustration, tycks det, över att skriva ett avtal som bär honom emot, men som samtidigt är ett måste med tanke på YouTubes enorma genomslag.
Det har också tidigare framkommit att det kostat Warner avsevärda summor att försöka hålla icke licensierat innehåll borta från YouTube. Warner är inte delägare i Vevo, som presenterar innehåll från Universal och Sony och just nu förhandlar med YouTube (eller rättare sagt ägaren Google/Alphabet).
Vi som hoppas att YouTube ska sättas i ett skruvstäd tills de betalar på en rimligare nivå får fokusera på det som Cooper skriver om att avtalet är kort och att han har ögonen på ”safe harbor”-frågan. Läs det numera inte särskilt interna memot här: http://www.hypebot.com/hypebot/2017/05/wmg-ceo-steve-coopers-leaked-email-to-staff-on-youtube-deal-full-text.html
*
Det är fascinerande att följa Hov1 och deras framgångar på Sverigetopplistan och Spotifyditon. När detta skrivs har Stockholmsbandet fem låtar på Spotifys topp 50. De gör en svensk variant på vad Ed Sheeran, Drake – och för den delen även Zara Larsson – gjort på sistone. Detta trots att de troligen gått under radar även för stora delar av musikindustrin. Ännu mer spets sätter faktumet att även Tjuvjakt klättrar stadigt och just nu, måndag morgon, är nummer 13 på Spotifylistan.
De två banden är i samma hiphophärad musikaliskt och delar rimligen åtminstone delar av samma publik. Har vi möjligen en svensk popbands-kamp under uppsegling? När hände det i så fall senast, får vi gå tillbaka till Gyllene Tider och Noice och tiden innan internet eller lyckades Kent och bob hund skramla ihop till en duell i mitten av 90-talet?
*
Apropå Gyllene Tider måste MI ta chansen att gratulera Per Gessle till en ny albumetta. Men det satt hårt inne. Så sent som vid midweek var Gessle bara några få ex före Hov1. Slutspurten, med orgier i signeringar – hur många ex har mannen skrivit autografen på? – blev avgörande.
*
Jag blir ständigt lika imponerad när jag ser hur många av er som är på de stora konserterna. Som i helgen Kiss och Depeche Mode. För egen del har jag visserligen en viss antipati för de stora hallarna – märkligt nog eftersom jag älskar fotboll i den sportens giganter – men framförallt hinner jag aldrig med biljettåget.
Trots att jag får alla nödvändiga fakta i mitt mejlflöde går det inte att få in i en medelålders skalle att biljetterna nu ofta släpps uppåt ett år i förväg. Och detta gäller inte bara kolosserna. Amerikanska War On Drugs, personliga favoriter, kommer till Stockholm i slutet av november. När jag för en gångs skull ville chocka mig själv och vara ute i god tid visade det sig, visst, att plåtarna redan var släppta.
Just nu letar jag biljett till Radiohead i juni. Det känns som att jag är minst ett halvår för sent ute. Vid tillfälle får ni proffs ge mig en kurs.
*
Apropå genomslag: Facebook har nu två miljarder användare. Det sägs finnas 3,6 miljarder internetanvändare i världen. Ganska imponerande vad man än tycker om Facebook.
*
Funköverguden Georg Clinton kommer till Sverige. Mycket trevligt. Men showplatsen Göta Lejon i Stockholm?! Är inte det som att placera Slipknot på Operan?
Lars Nylin
