Tjurighet. Det är ordet som slår mig efter Kents avskedsspelning. Trots alla hästar och sibiriska hästar i några rasande 
vackra grafiska moment på gigantiska LED-skärmar i Tele 2 Arena blir det en annan djurkoppling som slår mig, utan att jag ens vet om ordet tjurig har något med det kraftfulla djuret att göra.
Att vara tjurig i Kentland är att in i det sista köra på en konsekvent genomtänkt linje. Därför laborerade Kent bara med drygt 30 låtar under avskedsturnén medan exempelvis The Cure, uppenbara Kentfavoriter, har omsatt nästan 100 låtar under sin aktuella resa.
Att vara tjurig a la Kent är att inte ens på den allra sista konserten ”göra en The Last Waltz” och avrunda med några gamla godbitar, i synnerhet Kräm var vi några tusen som hoppades på.
Att vara Kenttjurig in i kaklet innebar också att gamla medlemmar inte dök upp i crescendot Den sista sången. Elva andra band av tio hade skickat in sina motsvarigheter till Harri Mänty och Martin Roos för att vinka farväl till de 38 300 som mötte upp 23 år efter att resan inleddes. Men inte Kent, det fick räcka att Jocke Berg rörande tackade sina slutliga bandkamrater på scenen.
Samtidigt är det ju någonstans i detta som framgångssagan Kent började och slutade. I den totala konsekvensen, integriteten, uthålligheten, tjurigheten.
Det är ur detta Jocke Berg & co hämtat den storhet som gjorde att Kent kom att stå statusmässigt över alla svenska rockgrupper genom tiderna. I den positionen befinner sig Kent nu när den sista sången och det sista kapitlet skrivits. Inklusive mer än två miljoner sålda album.
Cyniker muttrar om comeback inom några år. Tror man det tror jag inte att man känner Kent särskilt väl. Eller som Aftonbladets Magnus Larsson sa efteråt: ”Fan, vad vet man vad folk gör med sina liv, men det vore extremt ”o-Kentigt…”
Personligen vill jag köpa loss de magiska häst- och tigerbilderna i regi av Adam Berg för att köra på helvägg i gillestugan året om. Utan dessa bilder hade jag sammanfattat avskedet som en stor konsert av ett grymt band. MED dem blev den fem plus den upplevelse som inleddes med Havsänglar i Hannas källare på Skånegatan i Stockholm 1993 och som nu ståtligt avrundades. Tack för tjurigheten, Kent.
Lars Nylin
