Av alla de insändare som Musikindustrin.se får dominerar på sistone ett lite överraskande ämne: många av er anser att statusen för guld- respektive platinacertifikat devalverats under streamingeran. MI reder ut begreppen.
För oss extrema list och musiknördar har fenomenet guldskiva alltid kittlat. Allra mest status hade troligen guldskivan – och givetvis även platinaditon – på dinosauriernas tid när det i Sverige krävdes 50 000 sålda för guld respektive 100 000 för platina. Men även eran med 20 000 respektive 40 000 fysiska exemplar och fortsättningen där streaming vägts in skapar reaktioner och rubriker.
Exempelvis varje vecka på Musikindustrin.se, vilket en hel del av er reagerar på.
Vissa av er skriver att ALLT tycks få guld numera. Att nivåerna 2,6 miljoner respektive 5,2 miljoner för guld/platinasinglar ”är pinsamma” för att citera en kommentar. Någon har gått så långt att det önskats att MI inte ska skriva om certifieringar.
För det första bör det kanske understrykas att MI inte har något med certifikaten att göra. Det sköter sedan många år skivbolagens organisation Ifpi, att MI till hälften drivs av just Ifpi har ingen påverkan på vad/hur vi bevakar utdelningar. För oss är det en självklarhet att rapportera om den bästa avstämningen av en framgångsrik inspelning.
Men om vi nu ändå tar upp debatten kan det sägas att det ständigt pågår en diskussion om detta hos Ifpi. Mycket talar för att gränserna höjs framöver. Inte till 5 eller 10 miljoner som några av er föreslår, men ändå en bit upp.
Men gränserna är långtifrån godtyckliga. Mängden streams motsvarar i pengar vad försäljning av i det här fallet singlar skulle ha gjort. Det kan också sägas att Sverige ligger på en hög nivå internationellt sett.
Om/när kraven höjs handlar det primärt om att justera för att utfallet i antal certifieringar (och vad de innebär i pengar) ska ligga på en bra nivå.
Däremot är det omöjligt att hitta någon exakt ”rättvisa” för guld/platina i en era när lyssnandet/konsumtionen sker på ett allt annat sätt än före paradigmskiftet.
Några av er anser att det är orättvist för den fysiska produkten att streams troligen hämtas från samma fans om och om igen.
Men det här kan vändas upp och ner: är det inte på många sätt mer rättvist nu när vi VET exakt hur många gånger en låt hörts?
I synnerhet hits och hitsalbum kunde förr många gånger vad det som stod kvar olyssnade i skivhyllan. I dag krävs det aktiv lyssning för att låten ska leta sig mot det ljuvliga, guldskiveutdelningen. Och även förr kunde det ta lång tid till certifiering.
Framförallt: allt är inte guld som streamar. För att inse detta är det bara att studera antalet certifieringar i dag jämfört för ett valt antal år tillbaka i tiden genom att slänga en ovetenskaplig men tydliggörande blick på Sverigetopplistan.
Lars Nylin
