Tacktalen på Grammisgalan brukar bemötas med suckar från tv-soffan och kritik i media. Men i en kandidatuppsats i retorik visar Edith Backlund att talen svarar mot en gemensam värdegrund inom musikbranschen och uppfyller publikens förväntningar. Med andra ord: de får godkänt.
Vi vet ju hur det brukar se ut ungefär. Överraskade vinnare äntrar scenen, säger ”öh” och ”wow”, talar osammanhängande och letar i huvudet efter namn på samarbetspartners att tacka. I bästa fall läses något från en skrynklig lapp i byxfickan. Och vi är säkra på att vi skulle göra det mycket bättre själva.
Edith Backlund är själv artist och musiker och har suttit i publiken på galor och tänkt samma sak.
– Men nu när jag skrivit uppsatsen så vet jag att det inte fungerar så. Det handlar om vilka förväntningar publiken har på talet, som bygger på vad artisten har sänt ut för information om sig själv tidigare. Och på Grammisgalan är ödmjukhetsvärdet så starkt.
I en kandidatuppsats i retorik framlagd vid Södertörns högskola har Edith Backlund analyserat tacktalen vid 2015 års Grammisgala, innehållandes 13 tacktal av artister som Kent, First Aid Kit, Little Jinder, Sven-Bertil Taube och Seinabo Sey. Hennes slutsats är att talen är oförberedda och håller en generellt låg stilnivå rent språkligt eftersom genren och förväntningarna hos den närvarande publiken kräver det. Vad som sägs är inte det viktigaste utan hur det sägs, alltså med vilket kroppsspråk.
De svarar dessutom mot en värdegrund som delas av svensk musikbransch, där faktorer som ödmjukhet, kollektivets betydelse för den egna förmågan samt äkthet kontra kommersiell produkt står högt i kurs. Beskrivningen av värdegrunden kommer från UR:s serie Pop och Politik, men Edith Backlund har också egna erfarenheter av dem.
När dessa värden tas upp i talen och förmedlas i kroppsspråket bekräftas de av publiken som svarar med applåder och skratt. Därmed kommer de också att upprepas på kommande galor.
I din uppsats skriver du att genren tacktal normalt ska ha ett elegant och sofistikerat språk, men du kategoriserar stilen på Grammisgalans tacktal som ”låg-mellan”. Men det är ändå godkänt?
– Inom den här gemenskapen har det alltid sett ut såhär. Det viktiga är att visa att kärleken till musiken är större än den till priser, pengar och framgång. Det handlar om att visa ödmjukhet och då kan du inte gå in på scenen med för mycket hybris. Ett för välpolerat språk ger intrycket av att du förväntat dig att få priset.
Den låga talarstilen kompenseras också av ett levande kroppsspråk, menar Edith Backlund.
– När jag läste Tove Los tacktal transkriberat så höll det en låg stil retoriskt, hon svär och stakar sig. Men när man tittar på det så ger det ett ärligt och rutinerat intryck.
Artisternas tacktal stämmer också väl överens med hur de presenteras i biografier genom sina officiella kanaler. Seinabo Sey beskrivs nästan som en frälsare (”Musikhistorien kan delas in i ett före och ett efter. En artist presenterar sig för omvärlden och på ett ögonblick låter allt som kom före gammalt, som om framtiden anlänt och med den framtidens musik.”) och hennes talarstil visar sig också bära på något upphöjt.
– I retorikkurser säger man alltid att man ska röra händerna på ett visst sätt för att förstärka det man säger. Men Seinabo Sey rör sig nästan inte alls när hon talar. Allt ligger i ögonen och ansiktsmimiken. Ändå lyckas hon förmedla så mycket.
Publiken delas in i närvarande och icke-närvarande publik. Den närvarande publiken är den som förmedlar de omedelbara reaktionerna på talet och det i sin tur påverkar den som håller talet.
Men publiken hemma i tv-soffan har ju förväntningar på att bli underhållna, påverkar inte det talen?
– Hos artisterna finns en mentalitet av att det här inte är en tv-sändning primärt. Man är där för festen och den som tackar i tal ser det som något personligt. Det är inte så viktigt.
Har du något favorittal från 2015 års Grammisgala?
– Av de jag analyserat måste jag nog säga Little Jinders, för hennes kroppsspråks skull. Inte en själ som såg det undgick att bli berörd. Då har man verkligen lyckats. Pressmaterialet som fanns runt henne innan galan var ganska opersonligt och hon behövde visa vem hon var för publiken. Efter talet undrar knappast någon längre vad hon är för typ av person.
Ska du fortsätta på retorik-spåret?
– Kanske. Jag har fått blodad tand, trodde aldrig det skulle vara så kul. Artister kan ju hålla brandtal från scenen, men tacktal ser så annorlunda ut. De är personliga och oförberedda och frånkopplade musiken man annars har med sig.
Christel Valsinger
Fotnot: Uppsatsens titel är ”Eh, tack och förlåt – en retorisk situations- och genreanalys av tacktalen under Grammisgalan 2015 med fokus på samband mellan verbalspråk och actio ur ett mottagarperspektiv”
