Ingen som följer svensk kulturdebatt har de senaste dagarna kunnat missa att riksdagens kulturutskott tänker dra in stödet till kulturtidskrifter. Från 19 till 4 miljoner årligen. En av de hotade tidskrifterna är Lira. MI ringde redaktör Patrik Lindgren för att höra hur illa till landets ledande folkmusiktidning är.
Hur hotad är Lira?
– Tyvärr är hotet högst påtagligt. I dagsläget utgör produktionsstödet ungefär 25 % av våra intäkter. En minskning av det slag vi befarar motsvarar en heltidstjänst – och vi har i dagsläget bara en enda heltidsanställd i form av undertecknad. Övrigt arbete görs på deltid eller av frilansare, tillfälliga inhoppare och ideellt gnetande recensenter. Och det finns inga som helst marginaler där. Förhoppningen ligger nu i att söka annan, tillfällig finansiering för att övervintra tills det här huvudlösa beslutet rivs upp en kommande regering.
Vilka andra musiktidningar drabbas om förslaget går genom?
– De som jag vet berörs direkt är Orkesterjournalen, Nutida Musik, Opera, Sonic, Jefferson, webbtidningen Sound of music och Tidig Musik.
Hur går det annars för Lira?
– Efter några tuffa år har vi sedan en tid hittat en ny balans i vår ekonomi. Om än mest genom att krympa redaktionen till ett minimum. Prenumerantskaran är någorlunda stabil men det blir allt svårare att locka större annonsörer. De stora skivbolagen har tyvärr inte kommit tillbaka som annonsörer sedan krisen i den branschen slog till.
Hur ser du på svenska musikscenen ur Liraperspektiv?
– Den är på det stora hela alldeles fantastiskt vital och även alltmer gränsöverskridande – vilket är en del av Liras grundidé. Även om jag önskar att det var ännu mer så. Skit i genregränserna! Skivbolagsproblemen har däremot slagit lite ojämnt inom Liras sfär. Jazzscenen känns till exempel mer sprudlande än någonsin. Medan folkmusiken har det tuffare, där tror jag att avsaknaden av på samma gång kapitalstarka och kvalitetsmedvetna skivbolag märks mer.
Lars Nylin
