Varje gång man som man tror att debatten kring streamingens vara eller inte vara har lugnat ner sig kommer det skäl att inse motsatsen.
Medan de flesta av oss antagligen numera ser streaming som en självklarhet, i alla fall tills det kommer en ny teknik som lika påtagligt revolutionerar musikdistributionen, finns det helt klart andra som fortfarande smälter själva faktumet streaming.
Jag syftar alltså inte här på storleken och fördelningen av streamingintäkter – den frågan ska givetvis diskuteras – utan streamingens allmänna existensberättigande.
I förra veckan satte Jan Gradvall i DI Weekend ny fart på den aspekten med en krönika under rubriken CD-skivans död är inte Spotifys fel. I krönikan påminner Gradvall Spotify-skeptiker om att det var Pirate Bay som, många år innan Spotify startade, ställde om kompassen bort från CD-lyssnande.
Krönikan lavinlänkades på sociala nätverk och det mesta av debatt som jag snappade upp var vettig: det tycktes till om Taylor Swift, om fördelning, om ljudkvalitet, prissättning, och som så ofta på sistone talades det om faktumet att YouTube går ganska fria från kritik medan Spotify sitter i skottgluggen.
Men så fanns det en vinkel ytterligare på debatten, en vinkel som gör mig trött och inte minst frustrerad. I en tråd på Facebook tog jag till sist till det gamla favoritcitatet från Vilhelm Mobergs Utvandrarna: ”Jag tyar icke!”
På skampålen i den delen av debatten sitter skivbolagen. Ensamma.
Det var, enligt de som torgför den historieskrivningen, skivbolagens tröghet, närighet och teknikfientlighet som gjorde att omställningen från fysisk till digital musikdistribution fördröjdes med ett antal år. Punkt.
Visst, vi på skivbolagen – jag arbetade själv på en major när Napster och senare Pirate Bay började sprida mp3:or – hade en period när vi var tunga i gumpen och avvaktade. Jag har till och med live fått höra klyschan ”Musik på internet är bara en fluga” från en amerikansk stjärnmanager.
Men de i eller nära branschen som ser trögheten som 100 % skivbolagens fel har effektivt raderat fakta som i vissa fall borde vara omöjliga att glömma, i andra busenkelt kan påminnas om via förslagsvis Wikipedia.
*Som faktumet att det inte bara var skivbolagen som behövde hitta nya betalningsmodeller, även musikförlagen skulle vara med och dela på den nya kakan.
*Som faktumet att det ännu inte fanns – vissa anser inte det finns ens 15 år senare – säkra modeller att betala globalt med kort.
*Som faktumet att de aktörer som kom in på marknaden, namn som InProdicon eller deo.com är bekanta för alla som var med, inte hade helt tydliga bilder av hur fans skulle hitta till det som de erbjöd.
*Som faktumet att musik på internet i största allmänhet var en relativ nyhet även runt millenniumskiftet.
*Som faktumet att den tidens viktigaste kunder, skivbutikerna, i de flesta fall avskydde det nya.
*Som faktumet att många ledande artister och/eller deras management strävade mot, vissa av dem har som bekant inte ändrat sig ens 10-15 år senare.
*Men framförallt glöms det grundläggande faktumet att svenska majorkontor, det är oftast dem sådan här kritik riktar sig mot, hade globala koncernstrategier att följa. Exempelvis Bert Karlsson kunde lova bort sin katalog till InProdicon eftersom han ägde den, hos majors var situationen annorlunda. Vissa majorchefer, låt oss här kalla dem britter, hade knappt stött på problematiken med fildelning och fortsatte att kräva 100 000 exemplar i skeppning trots att musikkonsumtionen drastiskt ändrats i digitala frontländer som Sverige. För dessa var det länge science fiction att hitta kommersiella alternativ till något som väl ändå var intressant för datakids?
Jag är ganska säker på att jag kommer att påminnas om många fler fakta i kommentarsfältet nedan.
Detta framstår för cyniker säkert som ett ynkligt en majordåres försvarstal. Men kanske har några av er som jag nätfajtats med i ämnet kommit en bit närmare den för mig självklara historieskrivningen: skivbolagen var delansvariga, har i backspegeln globalt en avsevärd del i trögheten, men det finns trots det inga skäl till att skivbolagen ska ta på sig historiens clownhattar.
För teknikomställningar tar tid. Det märker inte minst printmedier när de nu ofta smått desperat famlar efter betalmodeller. Att de som mest cementerat bilden av skivbolagens skuld oftast funnits i printmedier är en ironi i sig.
Lars Nylin
