MI skriver sällan minnestexter över utländska musikpersonligheter. Men här måste jag ta mig en redaktionell frihet och göra ett undantag. Lou Reed, död vid 71 i följderna efter en levertransplantation, var inte bara en av mina absoluta favoriter. Utan viktigare: ytterst få, kanske inga artister kan så tydligt sägas stå bakom det vi lyssnat på efter poprevolutionen på 1960-talet.
Talar vi om ”vit” pop och rock i alla dess mer sökande och intellektuella former kan bara Bob Dylan göra Reed äran bestridig om att vara DEN viktigaste inspiratören. Som det brukar beskrivas: Lou Reeds första band Velvet Underground sålde inte många tusen plattor, men ALLA som köpte deras album gick hem och startade band.
Här hemma är det svårt att se artistkarriärer som Plura Jonsson eller Thåström utan en Reed i bakgrunden. Internationellt har stilbildare som David Bowie, Iggy Pop och U2 lånat åtskilligt. Hela genrer – som glam, indie, techno, kraut och inte minst metal – har ursprung i det Reed och de andra Velvetmedlemmarna skapade i New York från mitten av 1960-talet.
Under söndagen och måndagen haglade det av fina minnestexter. Själv nöjer jag mig, förutom det redan sagda, med några få minnen.
Som när jag och min brorsa spelade badminton på tomten någon gång 1975, med högtalare utdragna på gräsmattan och albumet Lou Reed Live på volym 11 på Spinal Tap-skalan. Grannen hotade med polis. Eller första konserten jag såg med Reed 1979, på Konserthuset i Stockholm. En långt ifrån nykter Reed, han fick stundtals sitta ner på en stol, öppnade med Sweet Jane och följde senare en lång sekvens från albumet Berlin med att avrunda med The Supremes You Keep Me Hangin’ On. Eller när redaktör Claes Olson och jag såg honom framföra nämnda Berlin i Berlin år 2006.
Inte minst minns jag mitt ytterst korta enda möte med Reed. Som promotionchef på hans dåvarande bolag Warner ”tvingades” jag mer eller mindre att åka till Sheraton i Stockholm för att skaka hand. Något som jag egentligen inte ville eftersom jag inte ville träffa den sure, vresige, arrogante Reed – den jag hört så mycket om. Jag ville att han skulle förbli en hjälte. Så blev det också eftersom handskakningen blev sekundsnabb och slapp. Han hann inte säga något elakt. Våra ögonkast möttes inte ens. Skönt, tyckte jag lättad den gången.
”Sad song”, Lou, ”Sad Song.” Din musik var vrång och många gånger kärv. Men jag kommer att ha den med mig livet ut. Tack för rapporterna från den vilda sidan.
Lars Nylin
