Fram till 12 maj pågår en fotografisk utställning med klassiska alster signerade Mick Rock – ”The man who shot the 70’s” – på Pelle Unger Galleri på Grev Turegatan 18 i Stockholm. Är man uppväxt och redan bekant med de klassiska original och varianter på porträtt av rockikoner som David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Mick Jagger, Debbie Harry, Queen, Ramones och kompani som visas, så är det ett skäl i sig att gå dit och studera de (även i svartvitt) färgstarka bilderna som hänger på väggarna. Har man aldrig någonsin sett bilderna, så är utställningen ett måste. Mick Rocks bilder är klassiska mästerverk och det som hänger på väggarna är Historia.
– Sjuttiotalet var ett krig, menade Mick Rock (som faktiskt är döpt till Michael Rock) när jag fick en privat sittning med honom på eftermiddagen före vernissagefesten. It was the changing of the guards!
– Bowie, Iggy, Lou… Utan musiken som skapades då hade jag aldrig blivit fotograf. Jag råkade bara vara där och jag var nästan ensam om att ha en kamera och ta bilder på det som hände!
Sin första kamera köpte Rock bara några månader innan han under en gemensam LSD-tripp tog sina berömda bilder på kompisen Syd Barrett, som han lärt känna på universitet i Cambridge där de var studiekamrater med de andra medlemmarna i Pink Floyd. Mick Rocks första bilder på Syd Barrett hemma i dennes lägenhet blev sedan omslag på albumet The Madcap Laughs.
– Jag fick 25 pund för bilderna. Det var mycket pengar för mig då!
Hemligheten bakom alla de oupphörligt fascinerande bilder som Mick Rock sedan blev berömd för de kommande åren in på sjuttiotalet menar han själv var det faktum att han aldrig befann sig på utsidan, aldrig var en voyeur.
– Jag var alltid på insidan. Jag var ingen outsider. Och det handlade om empati.
Rockstjärnornas livsstil på sjuttiotalet var självförbrännande. Många brann upp som ljus.
– Det är ju ett smärre under att till exempel Bowie, Iggy och Lou fortfarande finns bland oss!
Idag bor Mick Rock i New York och även om han fortfarande umgås i rockkretsar, fortfarande fotograferar och själv ser ut som den stjärna han är, så lever han ändå ett stillsammare liv än under de mest hektiska åren. Sedan flera år tillbaka är han fri från droger och eftersom han både har varit vegetarian och regelbundet ägnat sig åt meditation och yoga ända sedan i början av sjuttiotalet, så är hans hälsa och minne i dag i bästa form. Skärpan i sinnet är lika knivskarp som hans förmåga att fånga tiden på analog film – nej, digitala kameror är ok, men rankas inte högre än de gamla analoga.
Vad tycker han då om att de skivomslag på LP-skivor som han skapade och vi andra växte upp med idag har reducerats till frimärksformat på dataskärmar, surfplattor och mobiler.
– Well, jag har alltid älskat skivomslag. Men jag har faktiskt ingen åsikt om det… Life changes!
Claes Olson
Foto. Therese Kjellsson
