Den här veckan uppmärksammar MI:s jazzskribent Göran Olson en nyutgåva med det lyckade samarbetet mellan Bernt Rosengren Big Band och de amerikanska musikerna Horace Parlan och Doug Raney 1980.
Bernt Rosengren Big Band With Horace Parlan piano, Doug Raney guitar [Caprice / Naxos]
Att Bernt Rosengren är en eminent musiker, kompositör/arrangör. Det har han visat allt sedan han gjorde sin debut på den svenska jazzscenen i mitten av 1950-talet. Bernt kom in som en vitaliserande vårvind där tenorsaxofonen var hans flitigaste verktyg. Otaliga är de inhemska tenorister som tagit Bernt till sin hjärtekammare. Han är fortfarande prototypen för en genuin jazzmusiker med sitt bett och de genuina fraser han framkallar. Albumet spelades in 1980 och jag vågar påstå att den håller fortfarande med den äkta vara som strömmar ut.
Solistiska viktiga roller vid sidan av Bernt har pianisten Horace Parlan och gitarristen Doug Raney. Samtliga bidrar till att skivan får en luftig och smidig karaktär vilket Bernts arrangemang och kompositioner lagt grunden till. I den vackra balladen New Life kommer Lars Färnlöfs sordinerade trumpet in i handlingen. Han följs upp av Bernts hudnära altsax som är en delikatess i sin naturliga auktoritet.
Mer attraherande altsax visas i How Deep Is The Ocean och Sad Waltz. Känslig flöjtsolist är Bernt i Joe And Eye där Raneys smekande obligater ingår i det stämningsfulla scenario som målas upp. I The Humming Bees serverar Bernt ett makalöst fränt tenorspel. Det får också gälla för den myndiga Naima. Här lockar också Parlans viljestarka spel och Raneys underfundiga tonval. Mäktiga saxpartier har Bernt knåpat ihop i den avslutande snabba Blues Nerves där bandets spelstyrka visas upp. Allt som allt en storslagen återblick på en storbandsskiva som sjuder av jordnära jazz.
Sigurdur Flosason, Kjeld Lauritsen Jacob Fischer, Kristian Leht Night Fall [Storyville / Plugged]
Den här Köpenhamninspelade skivan innehåller idel kända melodier från den aldrig sinande amerikanska sångboken. Altsax spelar isländaren Sigurdur Flosason, hammondorganist är Kjeld Lauritsen, Jacob Fischer spelar gitarr som en gud och Kristian Leht är den smakfulle trumslagaren.
Inspelningen har en behaglig tillbakalutad karaktär där de tio melodierna vårdas ömt och med innerlighet. Lauritsens varsamma behandling av orgeln ger en avslappnad inbjudande atmosfär. Det är inte alltid för givet när det stora instrumentet får fria tyglar. Fischers gitarr ligger i den absoluta världstoppen både solistiskt och som harmonisk kolorist.
Flosasons altsax är sparsmakad med en spröd ton som faktiskt kan appellera till Paul Desmond och Lee Konitz. När den i balladerna får ett större sound och vibrato kan jag inte undgå att tänka på Benny Carter och Arne Domnérus vilket skall ses som ett stort beröm. These Foolish Things är ett av flera exempel.
Kristian Leht, som under hösten skall på turné med Scott Hamilton och Jan Lundgren, har ett stort öra som reflekterar snabbt på kollegernas intentioner. Det märks bland annat i Harry Warrens I Only Have Eyes For You.
I den guldkantade repertoaren ingår de sparsamt förkommande titlarna Gershwins For You, For Me, For Evermore, Matt Dennis Angels Eyes och Cy Colemans Why Try To Change Me som Sinatra hade i sin sångbok. Mer förekommande titlar är Tea For Two, Skylark och The Touch Of Your Lips.
Göran Olson
