Den här veckan har MI:s musikskribent Göran Olson inte bara lyssnat på jazz – även om han här rapporterar om nya utgåvor från såväl Danmark som USA. Han har framför allt fascinerats av Peter Carlsson & Blå Grodornas ”sextonårsjubileumsföreställning” som släpps på dvd.
Peter Carlsson & Blå Grodorna ”Ett sextonårsjubileum” (dvd) [Gazell / Plugged]
Dalkarlen Peter Karlsson är en märklig artist. Han är skådespelare sångare, gitarrist och estradör i en person. Med en äkta daladialekt förmedlar han stories på ett fullständigt vansinnigt publikknipande sätt. Med en scenkostymering som inte hör till branschens dyraste fullständigt raderar han ut de allt mer påkostade shower som sätts upp idag. För Peter räcker det med en sliten skärmmössa och slitna skor som komplement till vardagsskjortan. Den här jubileumsinspelningen från Scalateatern i år visar upp en fullkornsversion av Peter Carlsson och hans blåa grodor där allvarliga historier blandas med ironiska dräpande upplevelser från scener och fäbodar.
Peter Carlsson är en extremt skicklig berättare som med inlevelse beskriver vardagshändelser. Gripande är berättelsen om den finske klasskompisen Aimo som inte kunde svenska och utsattes för en slöjdlärarinnas bestialiska pennalism. Här visas hans skådespeleri fullt ut. Mitt i den vardagsrealism som han gärna lyfter fram hamnar man i en ”between a smile and a tear-stämning” som griper tag. Han griper även tag när han greppar gitarren för att ge uttryck i rockblues-teman och är en härlig bluesman med skit under naglarna. Bor man vid Gryckens sumpiga bluesstränder har man de blå tonerna i generna.
En annan sida av föreställningen är när Peter hyllar och imiterar sina hjältar Karl Gerhard, Cornelis, Taube, Olle Adolphson och Dan Andersson. Den sistnämndes Helgdagskväll i timmerkojan blir föreställningens final och den hudnära sången lyfter upp melankolin på ett högt plan. Såväl Lennart Hylands hörna som hans kapellmästare Simon Brehm parodieras.
Den support som han får av musikerna i sitt grodband är kongenial. Pianisten/keyboardspelaren och sångerskan Kristin Stenerhag är en stor attraktion som ger mersmak. Allestädes närvarande rörblåsaren Per Grebacken är en multiinstrumentalist som alltid förgyller med accenter från små flöjter till saxofoner. Basisten Wiklander och trumslagaren Kjell Gustavsson är viktiga rytmiska komponenter inte bara i sin klassiska duo-feature Big Noise From Winnetka. Här kom jazzen in på ett hörn och det gör den även i Neal Heftis Cute. Konklusion: Scala-föreställningen är omistlig även för de som inte var på plats. GO
Alex Riel Special Quartet Full House / Live At Jazzhouse Montmartre [Storyville / Plugged]
När den danske trumslagaren Alex Riel fyllde sjuttio år 2010 firades det ordentligt på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. Det var där han började på det tidiga sextiotalet. Riel hade till födelsedagskalaset samlat ihop en grupp med många av sina favoritspelare för en skivinspelning. I Riels kvartett ingick den schweiziske altsaxofonisten George Roberts, italienske pianisten Dado Morini och basisten Jesper Lundgaard.
Det var en kraftfull fyra som äntrade det legendariska jazzlokusets estrad. Energin och vitaliteten är beundransvärd hos varje spelare inte minst hos födelsedagsbarnet själv. Med jazzstandards och några melodier från evergreenboken blev det en föreställning som publiken på stället sent skall glömma. Ett lysande samspel från musikerna matchat med mängder av solopartier av högsta valör ger skivan ett högt betyg.
Roberts altsax är en effektiv skärbrännare i sin auktoritära stil som lyser av självförtroende. Det upptäckte man också i USA när han bodde där. Då kunde han höras med Chick Corea, Phil Wood, George Benson och Diana Krall bland annat. Pianisten Morini är en annan begivenhet. På meritlistan har han samspel med Ray Brown och Freddie Hubbard. Hans spel i Like Someone In Love visar stort pianospel. Lundgaards bas är ett grundfundament. Med drive och utsökta tonval ger han vibbar till musikernas fantasifyllda soloinsatser. Solistiskt är han av högsta klass. Han kan även använda stråken när han så vill som i Sandu. Med Riel skapar han ett kompteam som inger stor respekt. I Old Folks är han mästerlig.
Jubilaren själv har burit sina år med en imponerande vitalitet och spellusta. I Coltrane Impressions får han bruk för sitt eldiga spelsinne som inspirerar aktörerna. Inte minst Roberts hetsiga sax. Han gör också ett variationsrikt solo här. En härlig groove formar han i Sandu som blir en grand final på en sjusärdeles födelsedag. GO
John Stubblefield Prelude [Storyville / Plugged]
Prelude gavs första gången ut på LP 1977, men genom Anders Stefansens försorg har materialet först nu överförts till cd. Saxofonisten John Stubblefield gick ur tiden 2005 sextio år gammal. Under karriären kom han att spela med World Saxophone Quartet, pianisterna Kenny Barron och McCoy Tyner hade honom med i sina grupper. Fem skivor gjorde han med Barron och tre med Tyner. Här växlar han mellan tenor-sopransax i en repertoar där han svarar för fyra av de fem kompositionerna. Det resterande materialet två melodier har komponerats av gruppens trumpetare Cecil Bridgewater och keyboardisten Onaja Allen Gumbs.
Övriga spelare i den hardbop-inriktade gruppen är basisten Cecil Mc Bee, trumslagaren Joe Chambers och percussionisten Mtume. Vid den här tiden var Bridgewater ett hett namn med spel Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra i sex år. Han ingick också i Max Roach och Horace Silvers Band. Musiken känns fräsch och angelägen även idag och är en definitivt en intressant återblickare. GO
Ed Cherry It´s All Good [Posi-Tone Records / Plugged]
Gitarristen Ed Cherrys trio innefattar organisten Pat Bianchi och trumslagaren Byron Landham. Med en blandning av jazzstandards och några melodier från Cherry där hans spelstil har beröringspunkter med Grant Green inte bara soundmässigt. Inledande You Don´t Know What Love Is indikerar omedelbart detta. Tillsammans med den mjukspelande Bianchis vältajmade orgel får trion ett mycket intagande personligt sound. I Wayne Shorters sällan spelade Edda och Deluge märks musikernas luftigt lätta attityd som de agerar med. Orgeljazz brukar ofta serveras med kraftigt röj men här är det en avslappnad intim atmosfär som eftersträvas och nås.
Ellingtons In A Sentimental Mood vårdas innerligt. Stilla, suggestiv funk med lätt groove skapas i Kenny Burrells åtsittande Chitlins Con Carne. I Cherrys snabba Something For Charlie ger Landhams snärtiga trumspel luft under vingarna i Cherrys och Bianchis svängiga utflykter. Gitarrspel på högsta nivå fås i Blue In Green. En bjärt kontrast blir Thelonius Monks Epistrophy där stämningen blir tuff och utmanande. Trumspelet får här med fog en riklig exponering. Lägg Byron Landhams namn på minnet! GO
Jazzcraft Studio Recordings 1977-78 Featuring Hugh Lawson & Richard Wyands [Storyville / Plugged]
Det är inte helt fel att skivans huvudpersoner pianisterna Hugh Lawson och Richard Wyands tillhör de avglömda och i viss mån idag undervärderades skara. Båda är renodlade jazzpianister som förtjänar en återblickande påminnare.
Hugh Lawson, 1935-1997, spelade i tio år med Yusef Lateef. Han hördes också med Charles Mingus och saxofonisterna Charlie Rouse, George Adams och Eddie Lockjaw Davis. Här lyfts han åter välbefogat fram i ett trioformat med basisten Bob Cranshaw och trumslagaren Ben Riley. Övervägande är det jazzoriginal som spelas varav tre av hans egna kompositioner. Andra leverantörer är Bud Powell, Clifford Jordan och Charles Mingus. The Duke Ellington Sound Of Love är Mingus bidrag. Jule Stynes vackra I Fall In Love Too Easily kommer från den amerikanska sångboken. Att Lawson inspirerats av såväl Bud Powell som Hampton Hawes inte bara anas.
Richard Wyands, född 1926, har rötterna i hardbop-stilen. I början av karriären spelade han med altsaxofonisten Gigi Gryce och gitarristen Kenny Burrell. Sedan kom han att liera sig med trumpetaren Freddie Hubbard, multisaxofonisten Roland Kirk och basisten Charles Mingus. Hans medspelare här är basisten Lisle Atkinson och trumslagaren David Lee.
Vackert och sirligt tolkar Wyands J.J. Johnsons ballad Lament. Never Let Me Go ges en behaglig tillbakalutat behandling som fortsätter i Jerome Kerns Yesterdays och Duke Ellingtons hyllning till sångerskan Rosemary Clooney. Den hörs i två tagningar samma med Wyands Lenora. GO
