Ture Thureson, som efter flera år på MNW startade det egna skivbolaget Colectivo 2003, har beslutat sig för att lägga ner verksamheten. I ett öppet brev som MI idag publicerar efterlyser Thureson mångfald och oroar sig över ”vem som i framtiden ska förse Spotify och andra företag med innehåll när bredden på marknaden blir smalare och smalare”.
Öppet brev från Ture Thureson
Tyresö 2012-10-31
Hej då!!
Undertecknad startade skivbolaget Colectivo efter att ha arbetat hela mitt vuxna liv i skivbranschen. När MNW avvecklades 2003 bestämde jag mig för att genomföra den dröm jag under lång tid burit inom mig, den att importera och representera utlänska skivbolag i Skandinavien med fokus på musik från Afrika, Latinamerika, Karibien och andra spännande delar av jordklotet. Inte av någon esoterisk längtan utan därför att den bästa och fräckaste musiken inte alltid görs i England eller USA.
Colctivo har under denna period tillgängliggjort och marknadsfört över 1 000 olika CD för den svenska och skandinaviska marknaden. Det har hela tiden varit tufft men de senaste åren har varit katastrofala att försöka verka på en marknad där endast ett fåtal skivbutiker finns kvar. Jämfört med 2003 är försäljningen av fysisk produkt nu endast 25 procent (helår 2003 1326 Mkr – halvår 2012 163 Mkr) vilket helt slagit undan fötterna för handeln. Och när utbudet minskar i butik väljer konsumenten att skaffa sina skivor från annat håll exempelvis Amazon och liknande dominerande postorderföretag, vilket ytterligare förvärrar situationen, då dessa företag ej får sina produkter från svenska leverantörer.
I media ges mindre och mindre utrymme att rapportera om seriösa och viktiga utgivningar. Duktiga frilansare försvinner på grund av krympande intäkter för tidningar och radio. Bristen på mångfald i skivutbudet är ett stort problem och det kommer att bli mycket värre. Det är som om bokbranschen skulle sluta med att översätta och sälja litteratur från annat håll än den anglo-saxiska världen. Samma sak med film. Men det är ju kultur. Hej & Hå.
I en digital värld blir avståndet mellan rättighetsägare och slutkonsument kortare vilket nödvändigtvis inte behöver vara en nackdel men det uppstår problem. Det behövs alltid lokal förankring för effektiv marknadsföring och promotion. Den digitala världen kan uppfattas som en gigantisk kloak där kvalitén försvinner ibland allt menings- och innehållslöst. Det finns (fanns) också en märkligt konsensus kring att allt innehåll på nätet ska (skulle) vara gratis. Detta är en pågående och synlig diskussion där resultatet blir avgörande för musik, film, litteratur och tidningars framtid, i alla fall som de ser ut nu. Konsumtionsmönster håller sakta på att förändras och ren stöld försvinner förhoppningsvis mer och mer.
Det blir också svårare att förädla talang när resurserna rinner ur systemet. Det går självklart att vara kritiskt till hur musikbranschen fungerade under glansdagarna fram till millenniumskiftet samtidigt som det inte går att bortse ifrån att det i denna bransch fanns en mängd kunniga och begåvade människor som brann för musiken, som var knutna till skivbolag där begåvade artister tilläts att ge ut ett antal skivor innan det kommersiella genombrottet. Från min horisont är detta ett minne blott och detta har inneburit att CD-skivan devalverats både kommersiellt och kulturellt.
Jag ser ingen framtid för CD-skivan. Att fortsätta utan egna rättigheter, när de flesta människor verkar nöjda med att koppla upp sig på Spotify när de vill få sig en dos musik, blir omöjligt. Jag oroar mig över vem som i framtiden ska förse Spotify och andra företag med innehåll när bredden på marknaden blir smalare och smalare.
Det stora problemet är naturligtvis inte att jag kastar in handduken utan vad som händer med musiken. Dels globalt där de regionala egenarterna försvinner, precis som med världens språk, som bara blir färre och färre. Här i Sverige är musiken (förutom konstmusiken) ett område som politiken helt struntar i och där man på talibanvis när sin ideologiska övertygelse att marknaden sköter detta bäst. Det är sant ifall man tror att Tomas Ledin och Lena Ph kan ge oss alla de uppleverser vi behöver för att leva och utvecklas. Med det är att ge musiken en begränsad och endimensionell roll. Vi behöver mångfald. Vi ska se musik och annan god kultur som en infrastrukturresurs som får människor att växa och må bra. Och allt eftersom det kulturella smörgåsbordet blir mindre och mindre blir Sverige en smula fattigare och tråkigare.
Jag ser heller ingen lösning på hur vi i framtiden ska kunna utforska och njuta av musik. Hur ska vi kunna leta efter något som vi inte vet finns? Det blir en utmaning för oss alla att se till att inte bli tvångsmatade som gäss inför slakt, utan att vi kan vara nyfikna konsumenter på samma sätt som vi är inför nya resmål och ny mat. För detta är nästan samma sak. Och musik kan ge mycket. Och oftast till ett bra pris och för att använda gång på gång på gång på gång.
Varma hälsningar
Ture Thureson / Colectivo
Länk:
