Marie Ledins nyutkomna minnesbok över hennes far Stikkan Andersson har inte helt oväntat fått stor medial uppmärksamhet – vilket den är väl förtjänt av. Boken är både intressant, spännande, bitvis skrämmande stark och ytterst läsvärd.
Egentligen är det märkligt att det inte har hunnit skrivas fler böcker om Stikkan Anderson sedan han efter en lång tids sjukdom – alkoholism – gick bort 12 september 1997. Dessutom är den enda tidigare publicerade boken Oscar Hedlunds beställningsverk Den börsnoterade refrängsångaren, som gavs ut av Stikkan själv på egna förlaget Sweden Music 1983.
Hade Stikkan varit en engelsk eller amerikansk musikbranschmogul hade man idag säkert kunnat fylla minst en hyllmeter med litteratur om honom – eller rättare sagt, borde man kunnat göra det.
För även om den breda allmänhetens intresse för honom förstås har mer att göra med ABBA- och skvallerfaktorerna än med hans egna märkliga verk och storverk i branschen, så torde väl egentligen historien om hur en föräldralös Hovason lyckades göra ett svenskt popband till ett internationellt megafenomen – som ifråga om kvantitativt mätbara framgångar idag kan placeras strax under Elvis, The Beatles, The Rolling Stones och Led Zeppelin – vara av visst intresse.
Redan på 60-talet var han svensk mästare. En total dominant på Svensktoppen – d.v.s. hos ”den breda publiken”. Här finns massor av roliga anekdoter kring skapandet av hitsen, artisterna och musikförlaget. Under några år på 70-talet var sedan Stikkan helt enkelt okrönt världsmästare. Punkt.
Marie Ledin har klokt nog valt att avstå från att dementera eller spekulera i allt det saftigt kryddade skvaller som mer eller mindre alltid har omgivit Stikkan, både före och efter hans död. Hennes bok är istället nyktert rättfram och sakligt berättande – utan att för den skull kännas det minsta opersonlig eller torr. Tvärtom är berättelsen både personligt hållen och färgstarkt rik.
Det här är väl i egentlig mening ingen bok om ”branschen” – här finns till exempel inga exakta detaljer om hur framgångshistorien såg ut ifråga om siffror, datum och avtal. Men eftersom Stikkan själv var Branschen, så blir det naturligtvis mycket music business ändå. På ett engagerande sätt, även för den oinvigde. (På det närmaste årets musikbranschmingel lär vi garanterat att få höra både en och två rusiga skrönor om ”hur det egentligen var”.)
Men det som fängslar mest är Marie Ledins bild av pappa. Pappa Stikkan.
Den stora boken om Stikkans gärning i musikbranschen kan gott få ligga till sig ytterligare något år. Först ska vi äntligen få tillfälle att lära känna människan själv bättre.
Claes Olson
Bok: Min pappa Stikkan
Marie Ledins minnen av sin far, nedtecknade av Petter Karlsson
Förlag: Anderson Pocket
