Bloc Party Intimacy [Wichita/Cooperative/BAM]
Senaste albumet A Weekend In The City blev med sina mörka drogreferenser inte alls den platta som befäste Bloc Partys position som ett av de med självklarhet intressantaste banden på den här sidan millenniumskiftet. Istället blev albumet en rejäl flopp. Därför är det extra glädjande att det nu aktuella albumet bärs av en så välfokuserad styrka att det inte går att ta miste på bandets kraft. Att den inledande singeln Mercury är en kaxigt experimentell sak som inte gör ens den minsta antydan till att vara inställsam förstärker bara det positiva intrycket – när Bloc Partys mix av grime beats och post punk-groove fungerar som bäst påminner man ärligt talat en hel del om Johnny Lyndons Public Image Ltd. i sina mest oemotståndligt uppkäftiga ögonblick. Men variationen är imponerande stor. Om förra plattan pekade bakåt, neråt och åt sidan, så pekar Intimacy bakåt, framåt och uppåt på samma gång.
CO
Woland Manhunt [National/BAM]
Band som lånar sitt namn från Satan förväntas kanske vara aningen metalbaserade. Fast det stämmer inte i fallet med Stockholmsduon Woland. I stället gör Robert Stjernberg och Joel Frykholm mörk och dramatisk pop. Nya Manhunt är uppföljaren till fjolårsdebuten Zoo. Det är rått och aningen kyligt. De sju spåren lämnar lyssnaren med ett sug efter mer.
HD
The Sandmen Shine [EMI]
Danska veteranerna The Sandmans nya album Shine skulle kunna sägas bestå av två tredjedelar Manchester – i form av gammal The Stone Roses och nyare Oasis – samt en tredjedel Göteborg i form av Silverbullit. Över det hela svävar The Soundtrack of Our Lives ande, vilket inte är så konstigt med tanke på att Halle Gustafsson Jerneholm från TSOOL varit med som medproducent. The Sandmen rör sig mellan gammal atmosfärig brittrock, skitiga bluesinfluenser och malande monotonimagi.
HD
DVD
Marilyn Manson Beautiful People [WDF/Kommunikation/BAM]
Jag såg Marilyn Mansons världsturné 1997, strax efter den Tokyo-spelning från vilken fyra låtar och en intervju med ”the all-americans Antichrist” som rundar av den här utgåvan. Det är dock främst ett par låtar från dvd:ns huvudkonsert i Sydney, Australien som påminner mig om de bästa ögonblicken på giget i Danmark för elva år sedan. Mansons vässade version av Eurytmics Sweet Dreams är så stark att jag aldrig har kunnat lyssna till texten med samma öron igen efter Köpenhamn -97. Och Patti Smiths Rock And Roll Nigger gör han till sin egen med samma självklara fräckhet. Till höjdpunkterna här hör förstås även de egna originalhitsen The Beautiful People och Anti Christ Superstar.
CO
Santana At Udo Music Festival [Woodstock Tapes/Kommunikation/BAM]
I höst är Carlos Santana aktuell med den karriärsomspännande cd-samlingen Multi Dimensional Warroir [SonyBMG] som summerar hans snart 40 år långa karriär med egna bandet Santana på 2 CD innehållande såväl äldre som nyare spår. Den här live-dvd:n, filmad vid en konsert i Japan i juli 2006 (med samma uppsättning som även besökte Sverige), rymmer även den spår från såväl 60-talet som det senaste decenniet. Konserten ramas in av inledande Jingo och den 14 och en halv minut långa explosionen Soul Sacrifice (samma låt som en gång i tiden var Santanas bidrag till Woodstock-filmen). Där emellan finns såväl megahiten Maria Maria från hans mångmiljonsäljande, Clive Davis-producerade comebackalbum Supernatural från 1999, som en rad exempel på all de många genrer gitarristen har utforskat genom åren. I bandet ingår såväl slagverkare som blåsare, vilket bidrar till den ekvilibristiska rörelseförmågan mellan de olika stilar som de lekfulla kasten placerar musiken i. Det som håller helhetskonceptet samman är förstås huvudrollsinnehavarens patenterade gitarrton, som ringer klar och ren från första till sista takt.
CO
Jeff Beck w/ Carlos Santana & Steve Lukather The Nagano Session [Woodstock Tapes/Kommunikation/BAM]
När gitarristhjälten Jeff Beck 1986 ställde sig på scenen tillsammans med de inte mindre begåvade kollegorna Carlos Santata och Steve Lukather – och dessutom omgav sig med en ren supergrupp bestående av bl.a Jan Hammer, Simon Phillips, Alphonso Johnson, Doug Wimbish, Tom Coster och Buddy Miles, slog det förstås gnistor om föreställningen. Såväl klassiska Black Magic Woman (ursprungligen en Peter Green-komposition, men sedan 38 år tillbaka minst lika starkt förknippad med Santana) som Stevie Wonder-balladen ´Cause We’ve Ended As Lovers och Curtis Mayfields People Get Ready blir i likhet med Wild Thing och Johnny B Goode trampoliner för de mest osannolika soloexkursioner. Eftersom alla de tre gitarristerna har sina egna omisskännliga förhållningssätt till musiken blir det aldrig enahanda, utan här finns ”variationer så man trodde man drömt”, för att citera en gammal John Holm-låt. Anrättningen är kanske inte alltid så smakfullt serverad, men för fans av gitarrkonster i den högre skolan finns här massor att hämta.
CO
