Tony Clifton White Elephant [Bodily Beats / BAM]
Tony Clifton är inte bara namnet på den märkliga karaktär som den amerikanska komikern Andy Kaufman på 70-talet skapade som sitt alter ego. Tony Clifton är ju även namnet på ett svenskt rockband som bildades på Gotland för sex år sedan, snabbt drog till London efter gymnasiet och nästan lika snabbt återvände hem till Sverige där man bosatte sig i Stockholm. Bandets debutalbum White Elephant är en senkommen historia – vilket är en av orsakerna till att det känns förvånansvärt lite ”debut” men istället väldigt starkt. Influenserna är lika många och skiftande som breda, men summan är större än de enskilda komponenterna och en viss jämförelse med kanadensiska Arcarde Fire är oundviklig. Det är melodiskt, disharmoniskt, teatraliskt och naket avskalat på samma gång. De mest intensiva gitarrbaserade låtarna antyder med all önskvärd tydlighet bandets livekvaliteter – de senaste åren har man röjt på både Peace & Love, Storsjöyran och Arvikafestivalen.
CO
Slowman The Best Of [Slow Records/Plugged Records]
Ser man en samlingsplatta med titeln The Best Of så förväntar man sig nästan att man åtminstone ska kunna identifiera artistens namn. Bakom artistnamnet Slowman döljer sig dock den nästa lika okända sångaren och gitarristen Svante Törngren, som kanske inte alltför många minns från när han senast hördes på den svenska musikscenen som medlem i bl.a grupperna 2001 och Sababas på 80-talet. De senaste 23 åren har han drivit verksamhet i reklambranschen och bara ägnat sig åt musiken på hobbynivå, som pubmusiker.
Slowmans The Best Of-album består av ett urval av de bästa låtar han har skrivit sedan 1985, så det är inte konstigt att material känns både moget och starkt. Det mesta är ruffigt, orakat och bluesbaserat, utan att för den skull vara speciellt tradigt (utom i den medvetet ironiska lilla pastischen Rock’n’roll Victim). Första singeln är den lätt gospelgungande balladen If I Ever, vars video kan beskådas på www.slowman.se. Vackrast är den stillsamma balladen Lovers In The Rain, en duett med sångerskan Katarina Ryman Seger och med ett skönt spräckt gitarrsolo.
CO
Jeff Beck Performing This Week… Live At Ronnie Scott’s [Eagle/Playground]
När Jeff Beck tillsammans med sin kvartett ställde sig på den legendariska jazzklubben Ronnie Scott’s scen i Soho förra året gjorde han det med en repertoar som täcker in i princip alla hans många karriärsfaser sedan solodebuten med albumet Truth hösten 1968 – från det albumet är konsertens öppningsspår Beck’s Bolero hämtad. Den ännu äldre hitsingeln Hi Ho Silver Lining finns inte med här, men annars finns här i princip alla hans mest kända nummer. Till exempel Stevie Wonders ´Cause We’ve Ended As Lovers, Charlie Mingus Goodbye Old Pork Pie Hat (dock bara som ett kort litet intro till Brush With The Blues) och tunga Led Boots från 70-talets fusionperiod. Från samma period är även Billy Cobhams guldkantade Stratus (på 90-talet samplad av Massive Attack) hämtad. Avslutningen är en instrumentalversion av Lennon/McCartneys A Day In The Life. I februari släpper Eagle samma konsert även på dvd.
CO
Sara Tavares Alive In Lisboa [World Connection/ Colectivo/BAM]
Den megabegåvade sångerskan och gitarristen Sara Tavares har i svensk musikpress utnämnts till ”Portugals egen Carola” – men frånsett graden av talang så är den jämförelsen inte särskilt träffsäker. Den mäktiga världsmusik hon idag skapar utifrån ett vackert vävt musikaliskt rotverk med förgreningar till såväl pop, rock och funk som den portugisiska fadon och hennes rötter till Kap Verde och det vemod som även är Cesaria Evoras kännetecken gör hennes musik både personlig och unik. Hennes Eurovision Song Contest-bidrag Charmar a música från 1994 – då hon bara 16 år gammal placerade sig på åttonde platsen – står inte längre på repertoaren. Den här utgåvan innehåller inte bara den livekonsert från mars 2007 som titeln syftar på, utan utöver den konserten på dvd finns här även både hennes första ”riktiga” album Mi Ma Bô från 1999 med (skivan har tidigare bara funnits utgiven i Portugal) liksom senaste plattan Balancê som hyllades mycket när det släpptes 2005. Vissa spår Sara Tavares som nästa stora stjärna på den internationella world music-scenen och av det här utmärkta introduktionspaketet att döma så talar åtminstone tiden för henne.
CO
Albert Collins Cold Tremors [Red Lightning/ Kommunikation/BAM]
Texas-gitarristen Albert Collins inledde sin långa musikerkarriär redan på 50-talet. På 60-talet efterträdde han Jimi Hendrix (en av hans största beundrare) i Little Richards band och så småningom lyckades han omisskännliga toner på Telecastern väcka publikens uppmärksamhet. Collins verkliga storhetstid på bluesscenen kan sägas ha börjat ungefär samtidigt med den konsert på Fillmore West i San Fransisco 1969 som utgör ena cd:n på det här dubbla livealbumet. Öppningsnumret How Blue Can You Get slår direkt fast hur djupt blåslöjad gitarristen själv kunde vara och andra låtar som Funky, Deep Freeze och soulklassikern Mustang Sally visade på hans bredd. Albumets första live-cd består av en inspelning från den legendariska Toronto-klubben El Mocambo 1973. Rått, kraftfullt och hårdsvängande med mycket feedback.
CO
Susann Végh/Johan Westre Bo Linde Sånger [Lovestream/CDA]
Gävlesonen Bo Linde (1933-1970) uppnådde under sin alltför korta livstid aldrig det erkännande han förtjänade, enligt många bl.a för att han valde att stanna och verka i sin lilla stad – men även för att hans stil inte var alls lika modernistisk som många av hans samtida. Han kompositioner och tonsättningar präglas alla av en relativt traditionell stil. Detta har dock även inneburit att hans verk fortfarande står sig anmärkningsvärt väl och postumt har han fått ett betydligt större erkännande än när han var verksam i livet.
Mezzosopranen Susann Végh och pianisten Johan Westre (som med mycket lyckat resultat för några år sedan tolkade Mozarts pianosonater på skiva) framför här ett urval av Lindes tonsättningar av texter om – och ibland för – barn. Här finns tonsättningar av bl.a Elsa Beskow, Harry Lindman, Elmer Diktonius och August Strindberg samt två av Lindes mest kända och älskade sånger: Äppelträd och päronträd samt Den ängen där du kysste mig.
CO
DVD
The Beatles Cartoons [Brainmade Films/ Kommunikation/BAM]
Redan 1964 fick tecknaren Al Brodax på amerikanska King Features idén att göra The Beatles som tecknade filmfigurer. Efter att ha uppvaktat bandets manager Brian Epstein fick han så småningom klartecken och med start hösten 1965 producerades sedan ett antal kortfilmer som, efter att först ha sänts på den amerikanska tv-kanalen ABC, så småningom spreds sig via England över hela världen. Varje kortfilm innehåller ett kort litet äventyr som i slutscenerna kopplas till en låt, t.ex I Feel Fine, I’m Down, There´s A Place, Roll Over Beethoven eller Komm Gib Mir Deine Hand (bandets tyska version av I Wanna Hold Your Hand). Dessutom avslutades varje avsnitt med en singalong-version av ytterligare något populärt Beatles-nummer (t.ex She Loves You, Girl, All My Loving). Den här dvd-utgåvan samlar tio olika avsnitt och innehåller dessutom ett antal tecknade trailers och reklamfilmer etc.
PS. Likheterna med den senare producerade filmen Yellow Submarine är ingen slump – upphovsmännen är de samma!
CO
Frank Zappa’s 200 Motels [The WOW Corporation/ Kommunikation/BAM]
The Beatles Magical Mystery Tour-film må ha tänjt på gränserna ifråga om nyskapande och konstnärlig frihet, men Frank Zappas film 200 Motels från 1971 tar ändå priset. Filmen är en sann kultrulle och förmodligen lika efterlängtad på dvd av fansen, som omöjlig att tillgodogöra sig för den icke-initierade tittaren. Kultfaktor 100/100.
Filmen är en fullständigt surrealistisk skapelse och redan i inledningsscenen slås tonläget an. Utklädd till Zappa hissas Ringo Starr ner från taket i en stor konsertsal och säger något som låter som att han ”like to fuck the harp-player” (en förförisk nunna spelad av The Who:s trummis Keith Moon). Zappas egen berättarröst förklarar att ”touring can make you crazy, ladies and gentlemen…”.
– That’s what 200 Motels is all about!
Förutom Moon och Starr rymmer rollistan även excentriska celebriteter som ”supergroupien” Pamela des Barres (då Pamela Miller) och Flo & Eddie, Mothers of Invention-medlemmar som Jimmy Carl Black (”The Indian of the group”) och Ian Underwood samt musiker som trummisen Aynsley Dunbar och George Duke. Soundtracket (som ursprungligen även gavs ut som en dubbel-LP med annorlunda tracklist) innehåller bl.a klassiska spår Strictly Genteel och Penis Dimension (som inte helt oväntat blev mest uppmärksammad för sin titel). Eftersom endast en tredjedel av Zappas originalmanus rymdes inom filmens låga budget är ”handlingen” i princip icke-existerande.
Strax före sin död gav Zappa 1989 själv ut filmen The True Story of Frank Zappa's 200 Motels på video – en dokumentärfilm om själva inspelningsarbetet.
CO
