Freddie Wadlings nya album är en dubbel-cd till enkelpris. Liksom på senaste studioalbumet Jag är monstret är det Johan Lindström som har producerat. I jämförelse med förra plattan känns det den här gången som om Lindström har mött Wadling mer lyhört på artistens egna villkor och släppt fram mer av det spänningsfyllda mörker som antyds redan i titeln Den mörka blomman/The Dark Flower.
Jag är långt ifrån ensam om att konstatera det och jag har både sagt och skrivit det förut. Men varje gång jag upplever Freddie Wadlings röst i något sammanhang – oavsett vilket – så slår det mig hur fullkomligt unik han är. Det spelar ingen roll om han sjunger visa, lågmälda duetter, jazz med Esbjörn Svensson Trio, aggressivt vrålade punk, stråkförhöjd stämningsmusik med Fläskkvartetten eller tungt malande industrirock. Wadlings sång har kvaliteter som inte går att missa.
Freddie Wadlings nya album är en dubbel-cd till enkelpris. Liksom på senaste studioalbumet Jag är monstret är det Johan Lindström som har producerat. I jämförelse med förra plattan känns det den här gången som om Lindström har mött Wadling mer lyhört på artistens egna villkor och släppt fram mer av det spänningsfyllda mörker som antyds redan i titeln Den mörka blomman/The Dark Flower.
CD1 innehåller åtta svenskspråkiga låtar. Inledande Jennifer, ditt hår brinner är en översättning (signerad Wadling/Tomas Andersson Wij) av en gammal 70-talsfavorit med de tyska krautrockarna Faust. Avslutande I himlen är en Wadling-tolkning av en pärla från regissören David Lynch klassiska kultfilm Eraserhead. Utöver den totalt reviderade versionen av Imperiets Café Cosmopolite så innehåller skivan i övrigt fem helt nyskrivna låtar, signerade bland andra Stina Nordenstam och Anna Ternheim. Starkast är Peter Le Marcs Du är mitt morfin, den låt som kanske bäst tar vara på det hotfullt mörka tonläge som genomsyrar hela albumet.
Engelskspråkiga CD2 inleds med gästspel av Weeping Willows Magnus Carlsson och Ellekari Larsson från The Tiny i Isolation, men det är tenorsaxofonisten Fredrik Ljungkvist som står för låtens absoluta kulmen med ett makalöst solo som på ett gastkramande sätt utgör låtens final. Anna Ternheims stämma (som för övrigt även hörs på CD1) bidrar till att lyfta Wadlings sällsamma Christmas mot höjden och i den starkt Nick Cave-inspirerade singeln Annabel Lee är det Mejas alltför sällan hörda sång som utgör den perfekta duettpartnern.
Avslutande sviten Kira-Kira är ett drygt 24 minuter långt collage av ”bits and pieces”. Kontrasterande stämningslägen, osannolika klangbilder och varierade teman gör det hela till en musikalisk resa med såväl bitterljuvt sköna som Tom Waits-mässigt vrålade bluesinslag. Den åttonde delen Silence Of The Lamps är bara ett av flera exempel på ögonblick där Wadlings kärlek till filmens värld lyser igenom.
I mina egna öron är det engelska materialet på CD2 rent musikaliskt snäppet intressantare än det svenska på CD1 – och jag tror att jag kanske delar den uppfattningen med många av Wadlings äldre fans. Men hans senare tillkomna lyssnare – de som upptäckte Wadling först i samband med En skiva till kaffet 1999 – föredrar förmodligen den första cd-skivans sånger. Båda lyssnargrupperna har hur som helst all anledning att glädjas åt Den mörka blomman/The Dark Flower, som hur man än ser det innehåller minst en skiva ”bonus” i tillvaron.
Claes Olson
Artist: Freddie Wadling
Titel: The Dark Flower / Den mörka blomman
Bolag: Capitol / EMI
Release: 28 januari
