De tidigare tre säsonger som du har lett Det handlar om musik har du i varje program gästats av någon enskild artist eller musiker från den klassiska världen, som spelat och diskuterat musik med dig. I vårens serie kommer du att ha med såväl klassiska musiker som rockstjärnor. Berätta vad det går ut på?
– Idén är att i varje program i vår sammanföra ett par gäster som antingen kommer från varsin genre eller helt enkelt överskrider musikaliska gränser. Jag är intresserad av det som händer i just det gränsöverskridandet, som ju hos de flesta musiker egentligen pågår precis hela tiden.
– Det kommande mötet mellan Ola Salo och pianisten Per Tengstrand, som tillsammans gör musik på Tengstrands nya album An Arkology är ett sådant exempel. Barbara Hedricks och Magnus Lindgren, som ju är aktuella med Billie Holiday-hyllningen Barbara Sings The Blues är ett annat, liksom programmen med till exempel jazzpianisten Anders Widmark och Roland Pöntinen samt kompositören Anders Hillborg och e.s.t.:s basist Dan Berglund. Och i ytterligare ett av vårens program kommer Maria Lindal och hennes barockensemble att möta Salem al Fakir.
– Kvällens program med trombonisterna Nisse Landgren och Christian Lindberg är också kul och opretentiöst. Bland annat leker de lite med varandras identiteter när de i Fredriks Högbergs nya trombonkonsert ska manövrera varandras dragmekanismer. Det är ett varmt möte mellan två musiker som på papperet skulle kunna framstå som väldigt olika.
Det låter nästan som att det här är något av musikalisk missionsverksamhet för dig?
– Javisst! Visst är det så. Jag tycker att det finns alldeles för mycket revirtänkande inom musiken.
Utan att alls hårdra det speciellt mycket så måste man väl ändå säga att den klassiska sfären och popvärlden är två skilda världar?
– Visst. Ur ett journalistiskt perspektiv så märker man ju direkt hur till exempel sätten att marknadsföra artisterna – och när och hur de finns tillgängliga för intervjuer – skiljer sig radikalt. I den klassiska världen gör artisterna PR hela tiden, och det är ofta lättare att få direktkontakt med dom. Popsidan är betydligt mer skivbolagsstyrd och hårdare knuten till lansering. Allt är mer strategiskt och projektstyrt. Så är det naturligtvis även för den klassiska scenens största namn, som Cecilia Bartoli. Men i popvärlden har man det där tänket även hos rent kommersiellt sett betydligt mindre artister.
– Rent musikaliskt så finns det mycket mer prestige i den klassiska världen, där man inte får sticka ut på samma sätt och där det är mer jante. På popsidan så handlar det lite mer individuellt om image och personlighet.
– Fast när vi startade den här serien så handlade det faktiskt mycket om att visa att den klassiska sidan och har stjärnor och artister som sticker ut!
Axess TV är ju en tv-kanal med relativt små resurser. Men det känns ändå som att det på något vis har lyckats bli en slags motsvarighet till ZTV på 90-talet, fast för en annan målgrupp?
– ZTV var ju framför allt ett tonårsfenomen och Axess TV riktar sig ju mot en publik som huvudsakligen är fyrtio plus. Men det finns ju alltid en slags trygghet i att veta vilken publik man har och att den är relativt trogen, och inte byter kanal i takt med att de byter idoler.
