MI:s Lars Nylin inser att en mottagare av årets Polarpriset får delade reaktioner. Att ett till synes okontroversiellt val inte alls är så.
Queen, Barbara Hannigan, Herbie Hancock. Det är rakt genom värdiga och extremt kompetenta namn som i maj får träffa kungaparet på Grand Hotel i Stockholm för att ta emot en miljon och Polarpriset.
Det är namn som knappast någon enda kan ifrågasätta. Eller?
Vi återkommer till det, först lite om hjärnspöken:
Jag precis som många andra, Andres Lokko skrev en hel krönika om det i Svenska Dagbladet, fick reptilreaktionen: Har inte Queen och Hancock redan fått priset? Även Barbara Hannigans namn ringde intuitivt bekant i sammanhanget för en som rör sig utanför den klassiska musikens sfär.
Men där berodde det mest på okunnighet, sopranen och dirigenten från Kanada är bara 53, så när Queen och Hancock enligt många av oss ”borde” ha fått Polarpriset redan på 1990-talet var hon givetvis inte alls aktuell.
Oavsett så är redan dessa tankegångar tecken på att årets val är bra, men likväl en aning ospännande. Och det visade sig dessutom snabbt att ett namn faktiskt var ytterst kontroversiellt.
Jag har sällan noterat så delade reaktioner för ett juryval som kring Queen.
En falang tycker helt enkelt inte att bandet matchar tidigare urval ur rocksammanhanget. För dessa rekommenderas en radda plattor från 1970-talet, egna favoriten är Sheer Heart Attack, men i synnerhet framträdandet vid Live Aid 1984. Jag tvekar inte att kalla detta för det starkaste enstaka scenframträdandet i TV-eran. Möjligen nådde Caruso eller Callas liknande höjder på ångradions tid, men jag är skeptisk om ens dessa matchade det Freddie Mercury med vänner fick till den gången på gamla Wembley. Under dessa minuter summeras alla skrivna och oskrivna kursböcker för ett band på en scen.
En annan falang tycker att Queen visserligen är ikoniska – om klyschan tillåts – men att avsaknaden, sedan 35 år, av just Mercury gör att bandet numera mest är som ett coverband med elefantiasis. Sångare som Paul Rodgers och Adam Lambert har inte hjälpt för att rädda bandet undan den eviga skuggan av Mercury.
En tredje falang tycker kort och gott: nu får det vara nog med rock.
Själv landar jag i att valet inte kan ifrågasättas. I stort sett alla band försvinner som kandidater om det krävs att man dels format historien, dels nått verkshöjd in i nutid. Dessutom står Queen för minst dussinet hörnstenar i rockmusikens historia, detta gäller oavsett vad man anser om rock som tidsmarkör i våra dagar.
Låtar som We Are The Champions och We Will Rock You är sånt som hela världen, alla länder, alla generationer, älskar. Det är om man vill ABBA-genomslag.
Med tanke på att det var Stikkan Anderson som sjösatte priset finns det också en aspekt av pur kommersialitet i priset, vad än jury skulle säga om saken.
Och där slår Queen alla mognare akter på fingrarna. Ingen akt med rötterna i rockmusikens genombrottsera är ens nära engelsmännen. Redan det kan motivera ett pris.
Herbie Hancock? Ytterst motiverat. Mycket hög tid. Ett geni från åren med Miles Davis över mästerverk som Head Hunters fram till stora produktioner ända in i nutid.
Jag blir uppriktigt rörd och glad över det valet.
Lars Nylin
