MI:s Lars Nylin fokuserar på själva musiken i sin årskrönika. Men helt kan han inte hålla sig.
Så här minns jag 2024, målad med både smal och bred pensel i notiser och årsbästan. I en tid när musikbransch ofta är lika mycket tech som toner och texter väljer jag att koncentrera mig på själva musiken:
Album. Jag vet inte i hur många år som albumformatet dödförklarats. Det är väl två decennier sedan Alexander Bard gjorde det för första gången. Men likväl stretar formatet emot och 2024 med större framgång än på flera år. Beyonce, Billie Eilish, Charli XCX, Adrianne Lenker sida vid sida med veteraner som Nick Cave, The Cure, Thåström och David Gilmour. Alla har släppt album som inte bara hyllats, om har känts lika genomtänkta som något efter formatets största år tre-fyra-fem decennier tillbaka.
Popdrottningarna. Ovan nämnda Beyonce, Billie Eilish och Charli CXC, men även Clairo och Sabrina Carpenter. Kanske bör även Gracie Abrahams inkluderas. För att nämna några. Världen har sällan haft så många kandidater till epitet popdrottning.
Elektriska gitarrer. Som verkligen hörs. Som ibland skriker och rentav stör. Är dessa lite på väg tillbaka efter många kärva år i genrer utanför metalsfären, blues och jazz, eller är det bara en senior som hoppas? Mk.gee har gjort ett av årets album. Det har även Mdou Moctar. Anderson .Paak har med funkgitarristen Jose Rios på NoWorries-albumet. Henning Sernhede, Göteborgs egen Mark Knopfler, är ett svenskt exempel. The Tarantula Waltz, Markus Svensson, ett annat och mer högljutt. Christian Kjellvander larmar på solo och snart med Thåström. Fem spaningar. Plus veteraner som Reeves Gabrels på Cure-albumet och David Gilmour. Det finns mer, men kanske är det en evig gitarr-romantiker som ser och hör syner.
Ant Wan. Det namnet går inte att hoppa över i musikåret 2024. Västeråsarens framträdande på Tele2 Arena i Stockholm 12 oktober sålde ut på några timmar, 40 000. Vad man än tycker om Ant Wan i synnerhet och svensk hip i allmänhet är det sanslösa siffror. I ett vagt tankeexperiment med intresse per genrecapita framstår suget kring Oasis nästan smått marginellt. Att fatta fenomenet för en icke invigd är omöjligt. Som det alltid varit när uppenbara kultartister når stora siffror. I detta fall rent häpnadsväckande sådana, jag kan inte minnas någon svensk motsvarighet
Kent. Återkomsternas återkomst. Egentligen 2025 men fenomenet skedde 2024 så det bara måste med. För egen del reagerade jag på återkomsten med ett enkelt, glatt men krasst: ”men åh, så trevligt då, hur får jag tag på biljetter!?”. Andra tyckte att det var långt mer komplicerat. Åtskilliga Kentologer såg det som ett stort svek. Fascinerande, rätt obegripligt för många av oss, men likväl något att ha respekt för och häpna inför.
Annika Norlin. Ännu ett år med massor av fantastiska ord från denna briljanta poet. Denna gång ihop med Jonas Teglund.
Poeten. Bruno K Öijer. Det är inte musik, men hans diktsamling och turné var mer musik för ögon, öra, hjärta och hjärna ’n 99 % av det som getts ut detta år.
Dokumentärerna. Somliga går med trasiga skor, om Cornelis Vreeswijk, Filmen om Kal P Dal och Ett hjärta är alltid rött, om Imperiet, blev tre exempel på ett lika intressant som glädja fenomen. Svenska musikdokumentärer nådde via filmduken även en publik som troligen inte skulle läsa en biografi om den aktuella akten, kanske inte ens se dokumentären om den endast visades på K Special, via en streamingtjänst, eller någon av de andra ytorna där musikdokumentärer vanligtvis brukar synas. Lägg till detta spelfilmen om Gyllene Tider och livedokumentationen av Peter Le Marc-galan. Extremt glädjande.
Årslistorna:
ÅRETS SVENSKA ALBUM
Thåström Somliga av oss
Det hade varit coolare att välja Tarantula Waltz explosiva platta, Amanda Bergmans starka melankoli, eller det nya sjätte albumet från Henning. Men vad göra när Thåström (och eviga samarbetspartnern Niklas Hellberg) lyckats ännu en gång. Någon skrev att detta låter som en AI-version av mästaren från Högdalen. I så fall älskar jag AI för ett slag.
ÅRETS UTLÄNDSKA ALBUM
Bill Ryder-Jones Iyechid Da
The Cure och Nick Cave kom med några av karriärens starkaste låtar. Adrianne Lenker övertygade mig om att hon är en av nuets bästa. Michael Kiwanuka fanns på shortlisten. Men albumet som jag lyssnat mest och helst på i sin helhet under 2024 kom från Bill Ryder-Jones redan i januari. Titeln lär betyda ”må väl” eller något i den stilen på walesiska, och välmående är det jag känner omfamnad av denna viskande, drömska, trösterika kammarpop. Som oftast är extremt brittisk, merseybeat a la 2024, men som i några av topparna söker sig till Velvet Undergrounds mjukaste sidor. Magiskt, får jag ta till den floskeln?
ÅRETS SVENSKA LÅT.
de:clair Funeral.
Jag har troligen lyssnat mest på Tarantula Waltz Hälften människa hälften moderat (årets låttitel) och Thåströms Magiskt oändligt, men när det nu ska väljas blir det ändå de:clairs funeral. Den överföll mig mjukt vid en pr-spelning i ett skivbolagskontor tidigt i år och har inte släppt greppet. Varje lyssning är hudknottrande. Jag visste inte vem de:clair (Clara Rudelius) var i det läget, hade bara hamnat på releasepartyt tack vare att min son jobbar på hennes bolag. Så kan det bli.
ÅRETS UTLÄNDSKA LÅT/SEKLETS LÅT.
The Cure Endsong
Årets låt blir busenkel eftersom det för mig är även seklets låt, kanske den starkaste sedan Smells Like Teen Spirit. Jag går inte runt och grubblar som Robert Smith gör vid mina 66, inte alls, men ändå vrider och vänder den på varje känselspröt i mig. Att den som merparten av mina livslåtar är över tio minuter dämpar inte slagkraften. Live kommer detta få mig att levitera.
ÅRETS LIVE
Christian Kjellvander, Söderport, Kalmar
Mäktiga melankoliska soniska äventyr med Christian Kjellvander, Ulf Ivarsson och Svante Sjöblom. Inte minst berörande att 200 personer mellan 20 och 70 i dessa musiktider lät sig svepas över av detta komplexa lilla stora starka i den minimala Kalmarklubben. Måste även nämnas: Lars Winnerbäck: Själ och hjärta är på väg tillbaka. Banne mig trodde jag det när Winnerbäck reste genom Sverige. Förtröstansfullt och dessutom grafiskt effektivt.
ÅRETS SVENSKA MUSIKBÖCKER
Anders Sundelin Kjell Höglund och hans värld
Kjell Höglund är en av våra mest säregna låtskrivare, singer/songwriters för att ta till ett anglofilt genrebegrepp, och det är en delvis säregen biografi som Anders Sundelin gjort. Sundelin, bekant med Höglund sedan de bodde på samma elevhem i Jämtland i tonåren, låter såväl samhället omkring Höglund som sina egna upplevelser spinna en väv kring historien om poeten som i dag vid 79 års ålder finns på ett äldreboende i Västerås. Det blir lika mycket reportage som sammanfattning och analys av människa och kompositören. Ibland blir ambitionen lite väl stor, personligen scrollar jag stundtals förbi skildringar av vad som hände i Sverige parallellt med Höglunds udda verk, vill åter till bilderna av huvudpersonen. Men detta förtar bara marginellt känslan av att detta är en mycket speciell artistskildring och årets svenska bok på temat populärmusik.
Neneh Cherry Tusen trådar
Neneh Mariann Karlsson, mer känd som Neneh Cherry, har en dramatisk livshistoria att berätta. Och hon gör detta rakt och utan krusiduller, nästan som om en intervju skrivits av utan större redigeringar. Formen funkar i stort sett utmärkt oavsett om Cherry berättar om den hippeartade uppväxten i konstnärssammanhang i Gamla Stan i Stockholm och Tågarp i Skåne, eller längre in i boken – den starkaste delen – om sitt liv i Storbritannien. Det blir ofrånkomligt en hel del namedropping av den starkare sorten (styvpappan och inte minst heroinisten Don Cherry, Miles Davis, Velvet Underground, etc) men detta står sällan i vägen för att man ska kunna ana hur det gick till när Neneh blev den hon är. Boken summeras bra i baksidestexten: ”Musiker. Låtskrivare. Producent. Aktivist. Mamma. Dotter. Människa. Ikon”.
ÅRETS MUSIKDOKUMENTÄR
The Greatest Night In Pop
En musikdokumentärernas feelgoodfilm om natten 1985 då We Are The World spelades in. Regissören Bao Nguyen har fått tillgång till allt filmat material från när megahiten skapades, med Lionel Richie som underbar ciceron i nutid. Det mest fascinerande är att se stjärnorna osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa, med höjdpunkten när Stevie Wonder instruerar Bob Dylan i hur denne ska sjunga. Men då och då även en dos allvar. Strålande 97 minuter pophistoria. (Netflix)
Här börjar vi lämna fokuset musik 2024. Först med något positivt:
ÅRETS TV-SERIER
Ripley, Först tröttnade jag på det svartvita och långsamma. Sedan gav jag mig på serien mer som att njuta över tavlor på en utställning. Suggestiv är floskeln ni får. EXTREMT suggestiv. Dessutom fantiserar jag över att likt Adam Scott få sitta på Capri eller annan plats i Rom/Neapel-trakten och skriva på en första roman, det bör ske 2025.
Slow Horses. Troligen den jag jublat mest oreserverat över i TV-soffan, den ”lider” en gnutta över att kraven ökat med de första briljanta säsongerna, men så jävla bra. Och som bonus Mick Jaggers enorma introlåt.
Blue Lights. Varför får vi aldrig se en svensk polisserie som den här? Å andra sidan håller Blue Lights för jämförelser med genre-mästerverken The Wire och Engrenages/Spiral och hur många gör det, oavsett land?
ÅRETS LÅT I TV-SERIE
Amos Lee Don’t Give A Damn Anymore I The Madness
Jag kämpade mig genom Netflix-serien The Madness utan att kunna bestämma om det var en flipp eller en flopp. Men den gjorde att jag återupptäckte Amos Lee, som jag tyckte kändes spännande för sisådär 20 år sedan men helt hade tappat bort. Låten finns i episod 3 och är en suggestiv historia där Dylan möter funk och folk med klar 70-talsaura. [Netflix]
Till sist:
ÅRETS DYSTRA
Spotify. Det bli allt svårare att agera självutnämnd försvarsadvokat när Daniel Ek & co kombinerar luxuösa privata vinster och investeringar med allt fler frågetecken om PFC-utspädning av den pott som fördelas. Mer om detta i januari när Liz Pelly släppt den redan uppmärksammade boken Mood Machine: The Rise of Spotify and the Costs of the Perfect Playlist.
Kulturpolitiken. Finns det ens en sådan gynnar den definitivt inte musiken. Har vi något svenskt exportunder efter att studieförbunden tvingats monter ner? Har vi några tryckta nischtidningar om musik när nästa årskrönika skrivs?
Redan så saknade. Dag Häggqvist, Georg Riedel, Ulf Dageby, Marie Nilsson, Quincy Jones, Kris Kristofferson och många andra.
Gängvåldet. Kom allt närmare branschen med skjutningarna av C.Gambino och Gaboro. Detta är så komplext att det bara kan summeras i ordet: vidrigt.
Nedläggningarna. Av PSL (SVT) respektive Lokko i P2 (SR). Ingen är oersättlig, det handlar inte om det, trots alla kvaliteter hos Per Sinding-Larsen och Andres Lokko. Nej, det allvarliga, även ordet farliga håller gott och väl i sammanhanget, är att det ytterligare styr musikbevakningen i Public service mot det breda allmängodset. Någonstans måste det börja. Inga stjärnor har uppstått ur tomma intet. Men när någon på SVT uttalade sig om att bevakningen i fortsättningen skulle ske i På spåret måste det väl ändå varit färgat av för mycket julglögg?
GOD JUL!
Lars Nylin
