Ifpi har flyttat till nya lokaler i Stockholm. Det innebär dubbelfirande i veckan eftersom den svenska delen av skivbolagens organisation dessutom fyller 90 år. MI tittar lite på historien och har kollat läget med VD Ludvig Werner.
Ifpi svenska gruppen har blivit med ny adress. Nyligen flyttade skivbolagens organisation – och för övrigt en av uppdragsgivarna för musikindustrin.se – till nya lokaler i A House/Katarinahuset vid Slussen i Stockholm.
Detta efter många år på Tegnérgatan, en adress som efterträdde Birger Jarlsgatan, Ankdammsgatan i Solna, och innan detta adressen för inledningen av det moderna svenska Ifpi; Rödabergsgatan i Vasastan i Stockholm.
Den senast nämnda adressen kan om man vill vara branschhistoriskt nördig lätt kopplas till veckans andra Ifpi-tilldragelse.
I samband med ett house warming party i de nya lokalerna vid Slussen höjs nämligen också en skål för faktumet att svenska Ifpi i år fyller 90 år.
Även för många med lite koll på svensk musikbranschhistoria kommer nog det om 90 år som en överraskning. Uppfattningen är troligen många gånger att svenska Ifpi anlände på scenen någon gång på 1960-talet, då Eddie Landqvist gick från att vara revisor till att bli mannen som i rollen av ordförande för Ifpi företrädde skivbolagen när svensk musikbransch tog ett enormt kliv.
Åren 1963 till 1967 mer än tredubblades den svenska skivförsäljningen och inte minst blev de svenska skivbolagskontoren centralare aktörer än tidigare. Ett sätt att understryka detta var när Landqvist & co 1969 på Berns arrangerade den första Grammis-utdelningen.
Men rötterna är alltså långt djupare än så. Dessa är hela 90 år.
1933 bildades International Federation of the Phonographic Industry i Rom med mottot att skydda ”the interests of the recording industry worldwide in all fora by promoting legislation and copyrights”. Inför Ifpi-kongress nummer två hösten 1934 i turistorten Stresa, även det i Italien, hade ett svenskt Ifpi skapats och upptogs i världsorganisationen.
Men att starten trots dessa historiska faktum ses som 1960-talet är inte helt överraskande.
En koll i tidningsarkiv säger att det skrevs extremt litet om svenska Ifpi de tre första årtiondena. Det som nämndes var i princip bara när svenska Ifpi-personer hade roller i globala Ifpi. Som skivbolaget Husbondens Rösts A.F. Widing, vice ordförande i moderorganisationen på 1940-talet, Helge Roundquist från bolagen Sonora och Cupol, och inte minst Ingemar Norlindh, Philips-man som från 1962 satt i Ifpis internationella styrelse. Skivbolagen var i princip alltid helt styrda från London, Berlin och andra centra, svenska aktörer som Sonora, Cupol och Metronome var få. Svenska Ifpis roll blev ganska marginell.
Men från och med eran med Eddie Landqvist som ordförande och Lars Gustafsson som VD fanns ett Ifpi placerat på Rödabergsgatan 8 mitt i en bransch som alltmer enades och samarbetade ur ett svenskt perspektiv. Och blev alltmer rubriktriggande.
Exempelvis när det på 1960-talet debatterades ersättning till skivbolagen vid radiospelning, i synnerhet från starten av P3.
Grammis blev ett annat exempel, sjösatt 1969 och pausat under uppmärksammade former 1972, för att återstartas 1988 och även i dag en hörnsten i det svenska kontorets verksamhet (med Lisa Cronstedt som projektledare).
Under åren utan Grammis, 1973-87, hade branschen gått in i en första svacka, 1978 var exempelvis ett krisår när skivförsäljningen sjönk dramatiskt efter många goda år. Eddie Landquist fick i dagspressen flitigt kommentera vad som hänt med försäljningen. Annat som debatterades med Ifpi i fokus var parallellimport av skivor, liksom skatt på oinspelade kassetter.
De senaste decennierna syns Ifpi desto flitigare i arkiven. Som när Ifpi 1993 var med och sjösatte Export Music Sweden mitt i skede ett av det svenska exportundret. Men i synnerhet från 1999 med de första MP3-åtalen.
1999 sa Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi och en av faktakällorna till denna text, till Dagens Nyheter att Ifpi polisanmälde: ”För att få saken rättsligt prövad och för att statuera ett exempel”. Alla som varit med ett tag vet att det blev en del i en process som förändrade hela musikindustrin, ofta med Ifpi med i debatten.
Ludvig Werner efterträdde 2010 Lars Gustafsson som VD för svenska Ifpi. Han säger om historien:
– Att Ifpi Sverige fyller 90 är förstås imponerande och det är lite extra kul att vi 1934, tillsammans med England, är de första länderna överhuvudtaget som registreras som så kallade national groups, bara ett år efter att Ifpi grundats (1933). Så mycket aktivitet de första decennierna kan vi dock inte spåra utan det är i slutet av 50-talet och början av 60-talet som Ifpi Svenska Gruppen börjar agera för att skydda den inspelade musiken genom förbättrad lagstiftning, och annat. Hoppar vi fram i tiden tror jag vi idag är ett resultat av det arbete som Eddie Landqvist påbörjade med att bland annat jobba för en enad svensk grammofonindustri (som det hette på den tiden) med samarbete mellan Ifpi och SOM, samt med att etablera Ifpi som en collecting society. Denna ambition var ju även helt centralt för Lasse Gustafsson under hans tid som VD och förstås Dag Häggqvist under hans många år som vår styrelseordförande.
Hur ser du på Ifpis roll nu och framöver?
– I dag hoppas jag vi kan anses förvalta nämnda ambition väl, och utöver att ha mer än fördubblat intäkterna till masterägarna har vi under de senaste tio åren kraftigt utökat de aktiviteter vi gör för att bidra till att göra branschen lite bättre. Från att vara med att starta Musiksverige, till vårt engagemang i ExMS till helt egna projekt som You+ med Fryshuset, mentorskap för kvinnliga ledare, vårt årliga medlemsseminarium med fokus på inkludering och jämställdhet, våra roadshows till medlemsbolagen samt förstås fortsatt utveckling av Grammis, Sverigetopplistan samt guld- och platinacertifiering. Och blickar vi framåt är det förstås viktigt att anpassa sig till en värld där allt fler rättighetsägare får sina intäkter från både oss, Stim och Sami. Mycket kvar att göra innan 100-årsjubileet alltså.
Lars Nylin
Foto av exteriör: A House
