MI:s Lars Nylin om en i alla aspekter hisnande historia: Kents återkomst för sex konserter i mars 2025.
Så många känslor, så många åsikter, så många frågor, så många självutnämnda sanningssägare, i något fall ledde det ända till ledarsidor och märkligheter från Rosenbad.
När Kent kommer tillbaka handlar det inte om att ”göra en Hellacopters” eller ens ”en Gyllene Tider.” När Kent återvänder för sex kvällar i mars 2025 rör det upp känslor som går långt bortom normala reaktioner på livemusik. Inte ens ett fiktivt ABBA skapade så många åsikter.
Som hyfsat objektiv i sammanhanget – jag har aldrig haft nära kontakt med Kent, inte ens intervjuat dessa – är det bara att inse att genomslaget i deras arv, legacy som det kallas numera, är radikalt större än jag hittills uppfattat det.
På plats vid de förmodade finalkvällarna 2016 upplevde jag det som en på alla sätt snygg sorti för ett ofta magiskt band. Allt det genomtänkta och strukturerade i gruppens historia samlades i en värdig avskedsturné som fick en kulmen i några musikaliskt, emotionellt och grafiskt exceptionella kvällar. Detta i samma arena som man nu återvänder till, den som heter 3Arena i mars 2025.
Men medan sådana som jag den gången på Tele2 främst upplevde ett band vi hade stor respekt för, stundtals även greps av, fanns det – inser jag nu – åtskilliga i salongen som såg en del av livet gå i avsked.
Som ett Broder Daniel upphöjt till hundra hade Kent för den publiken blivit en del av livet, mognaden, kärleken, drömmen om att inte bli som dom andra. Rockbandet som sociologiskt referensmaterial.
Det har aldrig funnits en svensk akt som så konsekvent spelat på känslosträngar för så många. För Kent var inte primärt ”kritikerfavoriter”, som de akter man möjligen kan jämföra med. Kent var även ett band som fångade massorna, ett tag var man den största akten i Norden, så mycket mer än ett litet band från Eskilstuna.
När dom nu sviker genom att återkomma, för sådant är ju narrativet för åtskilliga Kentologer, skakade det åtta år senare om som om någon bortgången ikon plötsligt återuppstått från de döda.
Fascinerande, rätt obegripligt för många av oss, men likväl något att ha respekt för och häpna inför.
Personligen reagerade jag på återkomsten med ett enkelt, glatt men krasst: ”men åh, så trevligt då, hur får jag tag på biljetter!?” Sista låtarna under den allra sista kvällen 2016 var så euforiskt starka scenupplevelser att jag kort sagt gärna är med om det igen. För jag räknar iskallt med att om nu Kent kommer tillbaka lär Jocke Berg knappast gå raka vägen från skrivstudion på Kungsholmen till scenen. Oavsett vad som fått bandet till detta – Nostalgi? Grupptryck? Längtan efter den spotlight som ursprungligen tände gnistan? – är vi nog alla inställda på något extraordinärt.
Något vi aldrig annars får se av svenska akter – sorry, Ghost och Kite.
I en återkomst som också triggat cyniker som aldrig varit det minsta intresserade av bandet har inte minst ekonomin i sex kvällar blivit trendande. Jag delade själv på sociala medier ett smålustigt meme med texten: ”4000 nya Kent-datum” och lade sedan till kommentaren ”4000 gånger 999 kr, det blir miljarder det”.
Jag assisterade med det till en ”sanning” som säger att bandet mellan raderna skulle göra detta endast för pengarna. Det är möjligt att jag i en Kent-biografi om tio år får reda på att jag var galet naiv, men denna beskrivning tror jag inte alls på.
Inte minst: beskrivningar av intäkterna för bandet själv har tappat all sans. De exakta siffrorna vet nog inte ens bandets revisorer, men lite går det att spekulera i avbräck innan Markus Mustonen får sitt konto rejält påfyllt.
I ett tankeexperiment a la det MI-kollega Daniel Johansson brukar pyssla med kring streamingintäkter hamnar jag i spekulerade siffror som dessa förutsatt att detta sköts ”som gängse är”:
*Hyra av arena från SGA inklusive drift, 4 miljoner gånger 6 kvällar, lika med 24 miljoner.
*Produktion (teknik, ljud, ljus, LED) och personal inklusive säkerhet, 3 miljoner gånger 6 kvällar, lika med 18 miljoner.
*Content till skärmar, specialprogrammerat ljus, andra effekter, 2 miljoner.
*Repetioner inklusive extra musiker, 10 dagar inklusive produktion, tekniker, lokal, 500 tusen kr gånger 10 dagar, lika med 5 miljoner.
*Lön till extramusiker vid konserter 50 000 gånger 2 gånger 6 kvällar, lika med 600 000.
*Marknadsföring 2 miljoner.
* Moms 6%, lika med 14 miljoner.
Redan där är vi vid drygt 65 miljoner i kostnader och har då uppåt 165 miljoner kvar.
Efter det ska United Stage ha sin del, jag gissar 10-15% och uppåt 30 miljoner. Därmed återstår drygt 150 miljoner.
Det nuvarande managementupplägget är helt obekant för mig och situationen är unik med tanke på engångskoncept och att det inte är någon ny platta ute.
*Jag spekulerar i 10%, lika med 15 miljoner.
Jag törs påstå att bandet åtminstone kommer att få cirka hälften av den totala omsättningen i slutändan (förutsatt att manager har en andel, det vet man ju inte, men är väl troligt), alltså ca 115 miljoner, eller sisådär cirka 29 miljoner per bandmedlem totalt, eller om man så vill: närmare 5 miljoner per medlem och konsert, före skatt och sociala avgifter, vilket skulle innebära någonstans kring 2,5 miljoner per konsert och medlem i slutändan (förutsatt att intäkterna delas lika mellan medlemmarna).
* Till detta kommer givetvis merchandise och ökad streaming kopplat till återkomsten.
Summa summarum: Det är hisnande siffror för en inhemsk akt, jämförbara kanske bara med Håkan Hellströms Ullevi-sejourer. Men när det i åtskilliga sammanhang talats om att Kent-medlemmarna i princip kan dela på intäkterna av 6 utsålda hallar med totalt 230 000 biljetter gånger 999 kronor styck är det på tok för ogenomtänkt antipatifärgat, möjligen rent avundsjukt för att jag skulle kunna låta bli denna lilla gissningslek.
Fakta kommer kanske längre fram. Fakta här och nu gällande min åsikt att detta överhuvudtaget händer: det är helt fantastiskt, ni finner mig långt fram med dom andra beundrande ett högt värderat svenskt konstverk.
Lars Nylin
