Del 2 i rapportserien Streams & Dreams släpptes i torsdags. Över 9 500 artister och musiker i EU har medverkat i en av de största undersökningarna någonsin. Daniel Johansson analyserar vad resultaten egentligen säger.
I torsdags publicerades rapporten Streams & Dreams Part 2 – The Impact of the DSM Directive on EU Artists and Musicians, som undertecknad står som författare till.
Låt mig vara tydlig direkt från start, min ansats till den här rapporten har varit att försöka presentera data och information på ett så objektivt sätt som möjligt, med målet att hela branschen ska kunna dra nytta av resultaten, DSP-er, skivbolag, distributörer, artistorganisationer, och främst naturligtvis, utövarna själva. Det var också det uppdrag jag fick från IAO. För att man ska kunna dra nytta av resultaten, måste man dock läsa rapporten, förstå resultaten, och inte nöja sig med diverse poster i sociala medier.
Musikbranschen är en bransch där det ofta uppstår motstridiga intressen och viljor, och många aktörer har en tendens att tolka saker och ting till sin egen fördel, eller nackdel. Inte sällan avfärdar man kunskap och information eftersom den inte passar den egna verklighetsbeskrivningen, eller väljer ut sådan kunskap och information som endast passar de egna syftena.
Det här kallas ibland för epistemologiskt ”stängda” system, när människor eller grupper avvisar kunskap som inte passar deras världsbild, utan att öppna upp för att försöka förstå andra perspektiv. Jag tror ni kan läsa mellan raderna vad jag anser om epistemologiskt stängda system.
Det här är ett stort problem, eftersom viktig kunskap riskerar att negligeras, tyvärr ofta utan att nyckelpersoner inser att de har förutfattade meningar. Det är lätt att avfärda viss kunskap och information om man inte anstränger sig för att försöka förstå vad som ligger bakom, och varför saker och ting är som de är.
Låt mig ge ett exempel.
Ett av resultaten från den stora enkätundersökningen som genomfördes tidigare i år av AEPO-ARTIS och IAO i 19 EU-länder, tillsammans med CMOs och artistorganisationer, är att en majoritet av artisterna inom EU uttrycker missnöje över sina streamingintäkter (69%), och en majoritet anser att streamingintäkterna fördelas på ett orättvist sätt (88%).
Det ser lite bättre ut i Sverige, 61% av artisterna uttrycker missnöje, och ”bara” 80% anser att streamingintäkterna fördelas orättvist. Resultaten från varje land finns redovisade i rapporten.
Det här kan lätt avfärdas med ”Ja, det är klart att de flesta kommer vara missnöjda, de flesta är väl alltid missnöjda med sina intäkter eller sin lön, fråga vem som helst på gatan”.
Helt korrekt, men låter man den inställningen sätta stopp för att överhuvudtaget läsa en rapport, eller försöka förstå orsakerna bakom att frågorna ställts, eller varför artister svarar som de gör, är man inte intresserad av fakta och kunskap utan har redan bestämt sig för att döma boken efter omslaget.
Resultaten visar att det faktiskt verkar som om europeiska artister har rört sig från en tidigare ännu mer negativ inställning, i den förra undersökningen (2022), till en mer neutral position idag. År 2022 uttryckte 87% av artisterna missnöje med sina streamingintäkter, medan det två år senare var 69%. Det är en klar förbättring.
Precis som jag skriver i rapporten kan man förvänta sig att många artister inte är nöjda med sina intäkter från streaming. Antalet artister och labels som släpper ny musik på DSP-erna ökar snabbare än storleken på royaltypotterna, och konkurrensen är stenhård om strömmarna.
Detta måste dock ses i ljuset av vad som faktiskt har undersökts, dvs huruvida artiklarna 18-22 i DSM-direktivet haft någon effekt eller inte. Artikel 18 handlar just om proportionerlig och rättvis ersättning, och problemet är följande:
EU-kommissionen har inte presenterat några riktlinjer över vad som egentligen är proportionerlig och rättvis ersättning, utan har lämnat till medlemsstaterna själva att tolka Artikel 18. Resultatet är att vi ser en alltmer splittrad streamingekonomi inom EU, där olika medlemsstater introducerar olika mekanismer. Men, hur ska vi kunna skapa en rättvis ersättning från streaming om vi inte vet vad rättvis ersättning är? Rättvis för vem? När? Var?
Tyvärr är det just artisterna som drabbas mest av sådan otydlighet, men även labels, distributörer och DSP-er påverkas negativt av att streamingekonomin fungerar olika i olika länder.
9 542 artister deltog i undersökningen, varav nästan 1 500 också skrev textsvar, många av dem tog tillfället i akt att beskriva sina karriärer och avtalssituationer mångordigt. Trots att undersökningen var helt anonym valde förvånansvärt många artister att avslöja vilka de är, vilka bolag de jobbar med, och mycket annan information. Bland respondenterna finns allt från stora erkända europeiska artister som sålt multipla platinum och vunnit en massa priser (lite star struck stundtals) till mindre DIY-artister och sessionsmusiker.
Den här enkätundersökningen involverade inte distributörer, DSP-er, labels, managers etc, vilket naturligtvis är en svaghet, något som jag också poängterar i rapporten, men informationen från artisterna är ändå användbar för alla aktörer, inte minst för skivbolagen och deras organisationer.
Låt mig ta ytterligare ett exempel på resultat från undersökningen, som man missar om man nöjer sig med att stänga dörren efter att ha läst en post på LinkedIn, Facebook eller X:
Artikel 19 introducerade nya regler kring transparens, att artister har rätt att få transparent information om vilka intäkter musiken genererar. Undersökningen visar att många distributörer och skivbolag verkar följa den nya lagstiftningen, samtidigt som många andra endera inte känner till de nya kraven, eller helt enkelt struntar i dem.
Ett positivt resultat är att bland de artister som får den transparenta information de är berättigade till, anser den övervägande delen att det är någorlunda lätt att förstå den.
Men, 65% av de europeiska artisterna som är signade till labels får inte den sortens information de är berättigade till överhuvudtaget. I Sverige ser det något bättre ut än den aggregerade totalen, här är det ca 50/50 (resultaten för alla medverkande länder finns i rapporten).
Den absoluta majoriteten av de artister som uttrycker missnöje över att de inte får någon transparent information är signade till mindre eller mellanstora indie-labels. Sådana labels har sällan resurserna och möjligheterna att utveckla avancerade statistikplattformar och appar som de större bolagen kan utveckla, som närmast i realtid rapporterar vad som händer runt om i världen.
Generellt verkar det som om själva grunden till den nya transparenslagstiftningen inte satt sig än, många artister vet inte om att de faktiskt har rätten att kräva från sin distributör eller label att få veta de totala intäkterna relaterade till musiken, inte bara den andel som artisten är berättigad till, och hur royalty-beräkningarna har gjorts. Och det är troligt att många labels runtom i EU helt enkelt inte har koll på den nya lagstiftningen. Det är stora skillnader mellan de olika länderna.
Detsamma gäller artiklarna 20-22, som handlar om rätten att omförhandla avtal när ersättningen är oproportionerligt låg, att kunna använda sig av en alternativ tvistlösning, och att få tillbaka sina rättigheter om avtalsparten inte exploaterar musiken. Kunskapsnivån kring de nya reglerna är låg bland många artister, och även om labels alltså inte medverkade i enkäten, tror jag att kunskapsnivån är rätt låg även bland många där.
Följaktligen är en av slutsatserna att det behövs utbildningsinsatser. Framför allt i vissa medlemsstater, där den nya lagstiftningen efterföljs i mycket låg utsträckning.
Samtidigt, berättelser från många artister visar att det finns aktörer därute som utnyttjar dem på ett sätt som är så långt från inte bara vad lagstiftningen stipulerar, utan också långt ifrån vad som är sunt förnuft och normal moral och etik. Jag kan villigt erkänna att några av berättelserna påverkade mig känslomässigt rätt starkt.
Det är inte helt lätt att vara objektiv när man läser berättelsen från en av våra största europeiska artister under 30 års tid, med tiotals hits och som spelat live för 20 miljoner fans, och som avslutar sin berättelse med: ”Alla dessa fans lyssnar på musiken och jag får en ersättning som inte ens räcker för att föda min hund. Märkligt, eller hur…”
Eller när en annan artist som gett ut många lyckade album ber om hjälp för att få ut de pengar som hen inte har fått utbetalt enligt avtal, eftersom tänderna är helt trasiga och gör det svårt att sjunga, men hen har inte råd att gå till tandläkaren.
Eller sessionsmusikern som vunnit såväl MTV Awards som medverkat på en stor mängd av några av de allra största artisternas album i det specifika landet, men som uttrycker en djup besvikelse och frustration över att under hela sin karriär ha blivit utnyttjad, aldrig någonsin ha skrivit på ett skriftligt kontrakt, eller fått en enda euro från streaming.
Det ska naturligtvis sägas att det också finns andra artister som är nöjda, som har goda relationer med sina skivbolag, som tjänar bra med pengar, och som får all den information de ska ha. Det finns många exempel på sessionsmusiker som är nöjda med sina karriärer, som är stolta över vad de har åstadkommit och som kan leva gott på intäkterna.
Detta är en av de stora slutsatserna, det går inte att beskriva verkligheten som svart eller vit. Det finns så många artister och skivbolag därute som jobbar i god symbios, som stöttar varandra, som lever upp till avtalen och där artisterna får en rättvis ersättning.
Det är inte de som är problemet.
Det är de som medvetet utnyttjar artisterna, och som sedan implementeringen av DSM-direktivet ägnar sig åt tydligt illegal verksamhet, som EU och medlemsstaterna behöver göra något åt. Tyvärr verkar de fortfarande vara ganska många. Och tyvärr verkar DSM-direktivet än så länge inte ha gjort någon reell skillnad. Därför avslutar jag rapporten med ett antal förslag på ytterligare åtgärder som jag anser behövs för att den nya lagstiftningen ska bli effektiv.
Ingen i musikindustrin vinner på pajkastning. De som säger att ”alla skivbolag är ruttna” är epistemologiskt stängda. De som säger att artister ”aldrig är nöjda” behöver nog vidga perspektivet. De som säger att DSP-er bara är ute efter att skinna artisterna och rättighetshavarna, ser inte hela bilden. Tyvärr är det dock dessa narrativ som hela tiden florerar, så fort chansen ges ska tårtan tryckas upp i ansiktet på motståndaren. Ingen vinner på det.
Alla vinner dock på ökad kunskap, och jag hoppas verkligen att alla aktörer, såväl labels som deras branschorganisationer, artister och deras organisationer, använder de här resultaten på ett objektivt sätt för att förbättra situationen för de artister som alldeles uppenbart blir utnyttjade. Det ligger i allas intresse att få bukt med ”hajarna”, som en artist uttryckte det.
Läs rapporten (PDF)
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
