Kanada följer i Frankrikes fotspår, och introducerar en streamingskatt på 5% för alla streamingplattformar. Daniel Johansson funderar över om skatter är rätt väg att gå för att skapa en rättvisare musikekonomi.
Den kanadensiska radio- och tv-myndigheten CRTC fick förra året utökad makt. Med den s.k. Online Streaming Act fick CRTC också ansvaret över streamingen i landet. Nu har man använt makten till att introducera en ny streamingskatt för alla streamingplattformar, på 5%.
Den kanadensiska skatten är alltså klart högre än den franska skatten, som ligger på 1,2%. Skatten aktiveras den 1 september i år, och gäller för alla plattformar som har en årlig omsättning som överstiger motsvarande 180 milj. kr, även videotjänster som Netflix och Disney+ innefattas.
CRTC skriver: ”Finansieringen kommer att riktas till områden med omedelbart behov i det kanadensiska broadcastsystemet, såsom lokalnyheter på radio och TV, franskspråkigt innehåll, innehåll för urfolk, samt innehåll skapat av och för samhällen som förtjänar jämlikhet, minoritetssamhällen med officiellt språk, och kanadensare med olika bakgrunder.”
För DSP-er på musikområdet kommer skattepengen bl a gå till FACTOR (Foundation Assisting Canadian Talent on Recordings) och Musicaction, samt andra stödfunktioner inom det kanadensiska musiklivet. Upplägget liknar alltså det i Frankrike, där streamingskatten som ålagts DSP-erna går till Centre National de la Musique (CNM), som ska använda pengarna för att stötta fransk musik på olika sätt. Skillnaden är att i Frankrike är det en nischad musikstreamingskatt, medan i Kanada är det en bredare skatt för all form av streaming.
Men precis som i Frankrike är streamingtjänsterna mycket negativa. Graham Davies, CEO för DiMA (Digital Media Association), som företräder de största DSP-erna på musikområdet, skriver i ett uttalande:
”Vi är djupt oroade över dagens beslut att införa en diskriminerande skatt på musikstreamingtjänster som redan ger betydande bidrag till kanadensiska artister och kultur. Streaming är den främsta inkomstkällan och tillväxtmotorn för musik i Kanada, vilket gynnar branschen, kreatörer, fans och konsumenter. Detta är i själva verket en protektionistisk subvention till broadcast.”
Det är troligt att tjänsterna helt enkelt kommer höja priserna för att möta den här nya skatten, på samma sätt som Spotify har gjort i Frankrike med exakt den summa som motsvarar skatten där.
Även om syftet med en dylik skatt är att försöka få streamingplattformarna att bidra mer till ett lands kreativa sektor, ”drabbar” skatten användarna i slutändan. Man hade lika gärna kunnat höja, eller introducera, någon annan form av skatt som har till syfte att invånarna ska bidra mer, utan att gå omvägen genom DSP-erna.
Kritiken gentemot den franska skatten har varit omfattande även från övriga delar av musikbranschen, som musikbolag, musikförlag och artistorganistioner, och kommer alldeles säkert bli det gentemot den kanadensiska skatten också. Även om intentionen är god, är det tveksamt om lösningen verkligen kommer gynna de aktörer som har det svårast i just streamingekonomin.
Förutom att en hel del av skattepengarna troligen kommer fastna i administrativa processer, kan man ifrågasätta om den här sortens fonder och program har förmågan att identifiera och fördela pengarna på ett rättvist sätt. Jag tror inte det. Den kanadensiska skatten har dessutom ett enormt stort fokus på just broadcast, risken är att pengar kommer tas från musiken till radio och TV.
Jag tror att det är branschen, DSP-er, musikbolag, insamlande sällskap, musikförlag, artistorganisationer osv, som gemensamt måste komma fram till bättre sätt att fördela streamingintäkterna på.
Nu befinner sig samtliga DSP-er i en fas där man successivt höjer priserna på abonnemangen, för att hitta någon form av korrekt värdering av tillgången till all världens inspelade musik. Det är troligt att även 119 kronor för Spotify i Sverige, som ett exempel, är lägre än vad de flesta är villiga att betala.
Med höjningarna kommer också större royaltypotter, som i slutändan gynnar rättighetshavarna, men den stora frågan handlar inte bara om att göra royaltypotterna större, hur royaltypotterna fördelas är av lika stor betydelse. Skatter förändrar inte oavsiktligt inbyggd orättvisa i fördelningssystemen, de kan snarare förvärra dem.
Stater som eventuellt vill involvera sig i streamingekonomin tydligare bör inte göra det genom att introducera skatter som i slutändan bara kommer åläggas landets invånare, utan genom att stötta musikbranschen och DSP-erna i att introducera rättvisare fördelningsmodeller. Inom EU har t ex EU-kommissionen en viktig roll. DSM-direktivet syftade bl a till att skapa rättvis och proportionerlig ersättning från streaming (Artikel 18), men kommissionen lämnade aldrig någon riktig guidning kring vilka mekanismer medlemsstaterna bör införa, med resultatet att streamingekonomin inom EU nu blir alltmer splittrad.
Tyskland har infört sin variant med en ersättningsrätt till artister från UGC-tjänster, Belgien har sin Spanien-kopia av den oavvisliga ersättningsrätten, som har stött på motstånd, Frankrike har infört en skatt, Kroatien har infört en variant där nya avtal ska ingås inom tre år mellan artister och labels, Malta har introducerat en upphovsrättsnämnd som ska besluta nivåer osv.
Om syftet med DSM-direktivet var att harmonisera streamingekonomin inom EU, har man misslyckats kapitalt skulle jag vilja påstå. Jag släpper för övrigt en rapport nu på torsdag, på uppdrag av IAO (International Artist Organisation), där delar av det här diskuteras.
Att introducera ökat skattetryck på streamingplattformar är inte rätt väg att gå, anser jag. Svenska politiker och partier som eventuellt diskuterar liknande mekanismer i Sverige, bör först se till att genomföra omfattande samtal med de olika aktörerna i branschen. När man ändå håller på kan man passa på att utreda momssättningen på musikstreaming.
Även om det fortfarande är få länder som introducerat specifika streamingskatter, förutom Frankrike och Kanada har även Schweiz en skatt på 4% för videotjänster, som inte berör musiktjänster, liksom Danmark (6%), är det fullt möjligt att fler stater bestämmer sig för liknande funktioner.
Vissa ekonomiska problem i samhället kan absolut hanteras med hjälp av ett ökat skattetryck, andra områden kan snarare skadas av det, framför allt beroende av när eventuella skatter introduceras. Just nu befinner sig streamingekonomin fortfarande i en kraftig tillväxt, och skatter skulle kunna hämma den utvecklingen. Tjänsterna höjer sina priser för att hantera skatten, utan att royaltypotterna ökar, samtidigt som staten tar över en del av ansvaret för att omfördela intäkterna.
I slutändan är det kopplingen mellan användarna, fansen, och artisterna och musiken som behöver stärkas i streamingekonomin, med fördelningsmodeller som på ett smart sätt hanterar oavsiktlig snedfördelning.
Ett ökat skattetryck på invånarna, vilket blir sluteffekten av den här sortens streamingskatter, skapar snarare ett större avstånd mellan fansen och musiken, och lägger istället makten hos diverse statliga stödprogram vars utbetalningar troligen inte tar avstamp i djup kunskap om de kreatörer som har det tufft i streamingekonomin. Risken är att intäkterna från streamingskatterna därmed används för att finansera andra former av verksamheter och aktörer än de som faktiskt behöver dem.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
