Publikrekord på Friends och massiv nyhetsrapportering. I en splittrad samtid samlas vi trots allt kring Taylor Swift, skriver MI:s Christel Valsinger.
Så mycket har skrivits om Taylor Swifts tre Sverige-spelningar att det börjar bli svårt att tillföra något nytt. Förutom ekonomin – de hundratals miljoner som varit i omlopp och hur det eventuellt kommer att påverka inflationen – har det handlat om fankultur, Swiftie dads och Taylors politiska makt och i trådar på Threads och Facebook har det varit ett evinnerligt frågande om vad som egentligen är ”grejen med Taylor Swift”.
Men kanske är det mest intressanta faktiskt vad alla dessa analyser, debatter och rapporter är ett tecken på (bortsett från hennes förmåga att producera briljant popmusik och connecta med sin publik då) – nämligen att det fortfarande finns populärkulturella fenomen som alla förhåller sig till på något sätt.
I en splittrad tid, där någon gemensam uppmärksamhet knappast längre existerar, där källorna till musik, film och samtal blivit så många att ingen längre har överblick – kan du fortfarande stanna nästan vem som helst på gatan och ha en konversation om Taylor Swift. Det är ändå ganska anmärkningsvärt.
Detta diskuteras även i det populärulturella finansmagasinet Mammons Rike (EFN Ekonomikanalen) på YouTube, upptäcker jag. Panelen som består av Agri Ismail, Fredrik Strage och Åsa Linderborg jämför Taylors storhet med Madonnas och Princes på 80-talet (men bara nästan Michael Jacksons). Taylor Swift är en lägereld att samlas kring. Monokultur existerar fortfarande.
Några anekdotiska exempel från timmarna innan jag befinner mig i Solna för konserten på fredagen: Swifties på tågstationen i glitterklänningar och multipla rader av vänskapsarmband på handlederna, tjejer som pluggar låttexter på tåget och att bland det första jag hör när jag kliver av tåget är en diskussion om någon som ”ju skriver allt själv, men ändå liksom är normal”.
Överallt hör jag fragment av konversationer som tycks röra Taylor Swift.
I en klädbutik säger en tjej: ”hon får inte lika mycket i ersättning när man lyssnar på de gamla skivorna” och då slår det mig också att det knappast kan finnas någon som gjort lika mycket för att sprida kunskapen om att det är skillnad på masterintäkter och upphovsrättsintäkter, som just Taylor Swift.
Tanken bekräftas några dagar senare, närmare bestämt under måndagen, när Merck Mercuriadis intervjuas av Jan Gradvall under Polar Talks, som arrangeras i samband med Polar Music Prize och som glädjande nog går att se på Youtube.
Merck Mercuriadis startade Hipgnosis Songs Fund tillsammans med årets Polarprisvinnare Nile Rodgers 2018, för att stärka låtskrivares ställning och visa på det ekonomiska värdet i låtkataloger. Att Taylor Swift spelat in sina album på nytt, för att hon inte fått köpa loss originalinspelningarna, är ”bra reklam för publishing och Hipgnosis”, menar Mercuriadis.”Vi bryr oss inte om vem som spelar in låtarna.” Som exempel nämner han bl a Leonard Cohen, vars låtkatalog Hipgnosis äger. Cohens Hallelujah finns i typ 3000 versioner, säger han.
Men på frågan om fler kommer att följa i Taylors spår, svarar han att många skivbolag börjat skriva in klausuler i sina kontrakt som hindrar artister från att göra nyinspelningar av de låtar som omfattas av avtalet. Tidigare fanns en tidsgräns för detta, inte sällan fem år, nu är den gränsen ofta borttagen.
Så efterföljarna blir kanske inte så många, men kunskapen om upphovsrätt har ökat. Tack vare Taylor Swift.
—
Under Polar Talks intervjuades även pristagen Esa-Pekka Salonen av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om allt från sin musikaliska bakgrund till hans tankar om AI. Se hela Polar Talks här. Nile Rodgers blev dock försenad och kunde inte delta i samtalet.
—
Christel Valsinger
